Tystnadens kraft – tankar om frid, tro och att hitta sig själv

Nyligen gick jag in på YouTube för att leta efter träningstips – mest bara för att hitta ny inspiration till mina hemmaträningar. Japp, jag tränar hemma. Jag trivs inte riktigt i gymmets stoj – trängseln, köerna till maskinerna, det ständiga sorlet. Det är inte min grej. Hemma får jag vara ifred, och efter en lång arbetsdag känns det där egna utrymmet och tystnaden extra värdefullt.

När jag scrollade igenom videor dök det upp ett klipp med titeln ”Dra dig tillbaka i tystnad och ensamhet.” Det var inget träningspass, utan en andlig video som handlade om Bibeln. Titeln fångade mig direkt. Tystnad och ensamhet, det är saker jag verkligen värdesätter. Jag klickade på videon.

Andlighet har på något sätt alltid funnits med i mitt liv. Jag skulle inte säga att jag är helt troende, och jag är fortfarande inte säker på om jag tror på Guds existens. Men när jag ser tillbaka på mitt liv, på händelserna och faserna jag gått igenom, och jämför det med Bibelns budskap, hittar jag många likheter. Jag har en stark känsla av att det finns någon osynlig kraft omkring oss vare sig det är Gud eller något annat men jag tror inte att vi är ensamma.

Tillbaka till videon – där talades det om hur Jesus ofta drog sig undan till stillhet och ensamhet. Han sökte frid, funderade över livet och stärkte sin andliga kontakt med Gud. Den här stillheten var lika viktig som att sprida Guds ord.

Det fick mig att tänka – vad skulle hända om vi alla, i den här hektiska, bullriga världen, stannade upp ibland? Om vi tog oss tid för tystnad, för självreflektion. Skulle det vara bra? Ja!

I dag söker allt fler kontakt med sig själva genom olika resor, retreats och coaching, det har till och med blivit trendigt. Men det har blivit mer ett mål att uppnå än en inre resa. Att lyssna till sin inre röst har blivit viktigt och med all rätt men att stanna upp och hitta sig själv kräver inte en dyr yogaresa till Bali eller en vecka i vildmarken utan mobil.

Man kan finna stillhet var som helst: under en promenad i skogen, sittandes längst ut på en brygga, på stranden, i ett mörkt rum eller bara hemma i soffan med hörlurar på. Det viktiga är inte platsen, utan att våga vara ensam med sina tankar, att stanna upp och lyssna.

Så jag gjorde som videon föreslog. Jag lade till en lugn stund i slutet av varje träningspass ett litet personligt ritual. Jag lade mig ner, slöt ögonen och lyssnade på tystnaden. Jag fokuserade på min andning och lät kroppen långsamt slappna av. Jag kände hur en lätthet spred sig genom hela min kropp nästan som om jag när som helst kunde sväva bort från den här världen. Jag fann frid varje gång. Och det kom naturligt för mig, jag är ju en lugn själ.

Men ändå, trots all inre vila, fanns något som tyngde. En börda jag burit med mig i flera år. Jag har ofta fått höra frågor som känts anklagande, även om de kanske inte varit så menade:
”Varför stirrar du bara in i väggen och är tyst? Vad är det för fel på dig? Säg något.”
De stunder då jag bara stannade upp, tänkte, andades, existerade, blev inte förstådda. Tystnad var inte tillåten. Det var som om lugn var något fel. Som om man alltid måste prata, göra, förklara, reagera. Men det är ju inte naturligt för alla.

För vissa av oss är tystnad inte att tiga, det är ett sätt att vara. Ett sätt att höra sitt inre. Först nu, under det senaste året, har jag börjat förstå och acceptera att mitt sätt att vara i världen inte är fel. Tystnad gör mig inte avstängd eller sluten – det är mitt sätt att ladda, att förankra mig i något djupare. Det är i stillheten jag hör mig själv som klarast.

Jag försöker inte längre förklara det för alla. Jag känner inget behov av att försvara mig. Vi är alla olika. Vissa finner frid bland människor, i liv och rörelse, jag finner den i tystnad, i eget utrymme, i små stunder där jag inte behöver spela någon roll.

Jag har lärt mig att alla inte kommer förstå det och det är helt okej. Det viktigaste är att jag själv förstår och accepterar det. Jag känner inte längre behovet av att fylla tystnaden med ord om hjärtat säger något annat. Jag ryggar inte längre tillbaka inför andras förvirring eller behov av att fylla tomma ögonblick för de är inte tomma för mig. De är fulla. Fulla av känslor, tankar, frid.

När jag tillät mig själv det utrymmet, började jag också se den stilla sidan hos andra den som ofta gömmer sig. Jag började lägga märke till dem som tystnade mitt i samtalet, de som tittade ut genom fönstret och fastnade där, i sina tankar. Och det fanns något vackert i det. Så mycket mänsklighet som inte alltid sägs högt.

Med den insikten började livet förändras långsamt men beständigt. Jag lärde mig att lyssna på mig själv bättre, inte bara när allt kändes bra, utan särskilt när jag kände mig orolig eller märkligt tung. Jag sprang inte längre ifrån känslan. Jag stannade upp. Frågade mig själv: Vad känner jag egentligen?
Och i tystnaden kom ofta svaret snabbare än mitt bland orden.

Också mina relationer förändrades. Jag försökte inte längre fylla ut tystnaden med prat. Jag försökte inte laga andras tystnad med min egen. I stället började jag uppskatta de stunder då vi bara kunde vara utan press att säga något. Jag hittade människor omkring mig som inte blev rädda av tystnad. Som jag kunde sitta med i en timme utan att säga ett ord och ändå känna mig helt förstådd. Den sortens kontakt är sällsynt, men när man hittar den, vet man det direkt.

Även min andlighet började ta en ny form. Jag sökte inte längre svar utifrån, försökte inte längre förstå något som kanske inte är meningen att helt förstås. Jag började acceptera att tro kan vara tyst, ifrågasättande och ofullständig. Att andlighet inte alltid kräver stora känslor eller synliga handlingar ibland finns den just där, när du sitter ensam, andas djupt och känner dig som en del av något större, även om du inte kan sätta namn på det.

Och kanske är det just där tron har sin kärna tilliten till att även om man inte vet allt, så kan man ändå vara trygg. Att det finns någon i tystnaden som hör, även när ingen annan säger något.