Tornedalen
Midnatssolens land
Keskiyön auringon maa
Tornedalen – där jag hör hemma
Jag växte upp på den finska sidan av Tornedalen, där Torne älv slingrar sig fram som en gräns, men aldrig riktigt som en skiljelinje. För här delar vi allt, ljuset, språket, tystnaden. Här flyter meänkieli i både samtal och mellanrummen, och älven… den har alltid varit mer som en ryggrad än ett avstånd.
Det är svårt att förklara för någon som aldrig varit här vad Tornedalen är. Man kan prata om skogarna, älven, de gråa ladorna på åkrarna, om bastuns doft som sitter kvar i håret långt efter att man gått ut i snön igen. Men det är tystnaden som är svårast att sätta ord på. Den finns där, som ett eget språk. I vintermorgnar när snön dämpar varje ljud, i sommarkvällar när vinden sveper genom björkarna och hela landskapet håller andan.
Jag minns vintrarna tydligast. De kunde vara brutala. Kylan kröp in överallt, under jackan, in i näsborrarna, in i benen. Men också vackra, på ett sätt som bara stillheten kan vara. När hela världen var täckt av snö och natten låg tät, då brukade jag gå ut ensam. Bara jag och stjärnhimlen, lyssna på tystnaden som avbröts när träden knakade knakade av den bitande kylan. Och då kom det dansade norrskenet över himlen. Grönt, blått, rosa, som om himlen själv rörde sig i takt med hjärtat. Det var kallt, fruktansvärt kallt ibland, men jag kunde inte gå in. Jag ville inte missa ett enda andetag av det där.
Och på sommaren… Midnattssolen. Det var som att solen själv glömde bort att gå ner. Jag kunde cykla mitt i natten utan att se en enda människa, bara höra mina egna däck rulla mot gruset och fåglar som aldrig tystnade. Ljuset låg över åkrarna som en tunn slöja av guld, och tiden blev något oviktigt. Man var bara… där. Levde. Fanns.
Tornedalen har format mig. I språk, i rytm, i vem jag är. Och även om jag inte alltid är där nu, så bär jag platsen med mig. I minnet av en frusen kind under norrskenet, i tystnaden som säger mer än ord, i det gyllene ljuset över lanskapet som aldrig ville slockna.
Det är inte bara en plats. Det är hem. Alltid.
Tornionlaakso – paikka sydämessäni
Kasvoin Tornionlaakson suomalaisella puolella, siellä missä Tornionjoki kiemurtelee rajana mutta ei koskaan todellisena jakajana. Täällä jaetaan kaikki, valo, kieli, hiljaisuus. Täällä meänkieli virtaa sekä puheessa että hiljaisuudessa, ja joki… se on aina ollut enemmän selkäranka kuin välimatka.
On vaikea selittää jollekin, joka ei ole koskaan ollut täällä, mitä Tornionlaakso on. Voi puhua metsistä, joesta, punaisista ladoista niityillä, saunan tuoksusta, joka jää hiuksiin vielä pitkään sen jälkeen kun on astunut ulos lumeen. Mutta vaikeinta on pukea hiljaisuutta sanoiksi. Se on läsnä kuin oma kielensä. Talviaamuina, kun lumi vaimentaa jokaisen äänen, kesäiltoina, kun tuuli kulkee koivujen lomassa ja koko maisema pidättää hengitystään.
Muistan talvet selvimmin. Ne saattoivat olla armottomia. Kylmyys hiipi kaikkialle, takin alle, sieraimiin, luihin asti. Mutta ne olivat myös kauniita – sellaisella tavalla, johon vain hiljaisuus pystyy. Kun koko maailma oli lumen peitossa ja yö tiheä, lähdin usein yksin ulos. Vain minä ja tähtitaivas, kuuntelin hiljaisuutta jonka särki puiden naksahtelut kovassa pakkasessa. Ja revontulet tanssivat taivaalla. Vihreinä, sinisinä, vaaleanpunaisina – kuin itse taivas olisi liikkunut sydämen tahdissa. Oli kylmä, joskus sietämättömän kylmä, mutta en voinut mennä sisään. En halunnut menettää hetkeäkään siitä.
Ja kesällä… Yötön yö. Oli kuin aurinko olisi unohtanut laskea. Saatoin pyöräillä keskellä yötä näkemättä yhtäkään ihmistä, vain renkaiden rahinan soralla ja lintujen laulun, joka ei koskaan vaiennut. Valo lepäsi pelojen yllä kuin ohut kultainen huntu, ja aika menetti merkityksensä. Olin vain… siinä. Elin. Olin olemassa.
Tornionlaakso on muovannut minut. Kieleen, rytmiin, siihen kuka olen. Ja vaikka en ole siellä aina, kannan sitä mukanani. Muistona poskesta, joka jäätyi revontulten alla, hiljaisuudesta, joka sanoo enemmän kuin sanat, kultaisesta valosta maiseman yllä, joka ei koskaan halunnut sammua.
Se ei ole vain paikka. Se on koti. Aina.