Suomalaisuus / finskhet
Hiljaisuuden voima – suomalaisuus, jota ei tarvitse selittää
Synnyin Tornionjokilaaksossa, kylässä keskellä metsiä ja järviä. Siellä hiljaisuus ei ollut puutetta äänistä, vaan rauhan muoto. Kun kasvaa tuollaisessa ympäristössä, se rauha jää osaksi ihmistä – se kulkee mukana, vaikka matka veisi kauas.
Nykyään asun Ruotsissa ja minulla on molemmat kansallisuudet, olen sekä suomalainen että Ruotsalainen, minulla on oikeus vaikuttaa molemmissa maissa. mutta, olen myös osa kahta vähemmistöä: ruotsinsuomalaisia ja tornionjokilaisia. Molemmat ovat saaneet tehdä töitä näkyvyytensä eteen. En väitä olleeni barrikadeilla, mutta minulle tärkeintä on ollut kantaa juuriani ylpeydellä. Tietää, kuka on ja mistä tulee – se on hiljainen voima, jota ei voi viedä pois. Tornionjokilaisuus ei ole vain maantieteellinen fakta, se on identiteetti, jonka kantaminen tuntuu yhtä aikaa vahvalta ja ainutlaatuiselta, ehkä jopa eksoottiselta.
Suomi on saanut paljon kiitosta maailmalla: Pisa-tutkimusten huipulla, maailman onnellisin maa. Ja silti, kun suomalainen puhuu ääneen ulkomailla, leima lyödään helposti. Meitä pidetään kovina työntekijöinä, mutta myös viinanhuuruisina, väkivaltaisina ja arvaamattomina. Olen saanut kuulla kommentteja: “Älä suututa sitä, suomalaiselta voi lähteä puukko lentoon.” Tai: “Ei sille vettä tarjota, vaan viinaa.”
Olen ollut koko elämäni absolutisti. Ja se tuntuu täällä usein ihmisistä oudommalta kuin itse suomalaisuus. Että suomalainen – eikä juo? Onko se edes mahdollista?
Hartioillani kannan vastuun todistaa toisin. Me emme ole stereotypioita. Meissä on hiljaisuutta, rehellisyyttä, sinnikkyyttä ja lämpöä, jota ei aina näe ensi silmäyksellä. Suomalaisuus ei mahdu yhteen muottiin. Se on järven peilityyni pinta, mutta myös vastarannan tuli. Se on kieli, muisto, katse, vaikeneminen ja silti kaiken sanominen. On tehtäväni todistaa sitä suomalaisuutta josta saamme olla ylpeä ja josta esi-isämme taistelivat.
Meidän kaltaistemme ihmisten kertomukset eivät usein päädy historiankirjoihin tai uutisotsikoihin. Silti juuri niistä tarinoista kudotaan kulttuurin todellinen kudos. Tornionjokilaakso, ruotsinsuomalaisuus, vähemmistöys – nämä eivät ole vain sivuhuomioita elämässäni, vaan asioita, jotka ovat muovanneet arvojani ja suhdettani maailmaan.
Olen huomannut, että juurien mukana tulee paitsi identiteetti, myös velvollisuus. Ei niinkään velvollisuus huutaa tai vaatia, vaan hiljainen vastuu ymmärtää muita. Kun on itse kokenut sen, miltä tuntuu olla ulkopuolella, ei enää yhtä helposti katso ohi muidenkin marginaaleista. Ehkä juuri siksi minulla on syvä kunnioitus kaikkia kohtaan, jotka kantavat mukanaan tarinaa, jota ei heti näe ulospäin.
Silti välillä tuntuu, että meidän kulttuurimme ydin jää piiloon – ehkä siksi, että suomalainen ei mielellään tyrkytä itseään. Meidät on opetettu olemaan liikoja meluamatta, ja joskus siinä on voimaa. Mutta toisinaan hiljaisuuskin voi muuttua näkymättömyydeksi.
Siksi uskon, että on aika puhua enemmän – ei suureen ääneen, vaan rehellisesti ja omalla äänellään. Ei sen vuoksi, että haluaisimme erityiskohtelua, vaan siksi, että meidänkin äänemme on osa yhteiskuntaa, historiaa ja tulevaisuutta. Ei ole pieni asia olla suomalainen Ruotsissa vaikka maamme niin lähellä toisiaan ovatkin. Eikä ole mitätöntä kantaa mukanaan sekä metsien hiljaisuutta että esivanhempien kieltä.
Meidän on uskallettava olla ylpeitä siitä, keitä olemme – ilman tarvetta selitellä tai puolustautua. Jos joku ihmettelee, miksi suomalainen ei juo, miksei hän puhu niin paljon tai miksi hän hymyilee harvemmin, voi vastaus olla yksinkertainen: siksi, että hän on suomalainen. Ja se on aivan riittävä syy.
Me emme tarvitse suuria sanoja todistaaksemme arvomme – riittää, että seisomme juurtuneina siihen, mistä tulemme. Ja ehkä juuri hiljaisuutemme, vaatimattomuutemme ja sitkeytemme ovat suurimpia lahjojamme. Kun tuntee omat juurensa, ei ole koskaan yksin, vaikka olisi kaukana kotoa. Ja joskus hiljaisinkin tarina voi olla se, joka jää kaikkein syvimmälle mieleen.
Tystnadens styrka – en finskhet som inte behöver förklaras
Jag föddes i Tornedalen, i en by omgiven av skogar och sjöar. Där var tystnaden inte en brist på ljud, utan en form av frid. När man växer upp i en sådan miljö blir den friden en del av en själv – den följer med, även om vägen leder långt bort.
Idag bor jag i Sverige och har båda medborgarskapen – jag är både finsk och svensk. Jag har rätt att påverka i båda länder. Men jag tillhör också två minoriteter: sverigefinnar och tornedalingar. Båda har kämpat för att bli synliga. Jag påstår inte att jag stått på barrikaderna, men för mig har det viktigaste varit att bära mina rötter med stolthet. Att veta vem man är och var man kommer ifrån – det är en tyst styrka som inte kan tas ifrån en. Tornedalsk identitet är inte bara en geografisk sanning – det är en känsla, en styrka, en särprägel. Kanske till och med något lite exotiskt.
Finland har hyllats i världen: i topp i Pisa-undersökningarna, utnämnt till världens lyckligaste land. Och ändå – när en finländare talar högt utomlands, blir stämpeln snabbt satt. Vi ses som hårt arbetande, men också som hårddrickande, våldsamma och oberäkneliga. Jag har fått höra kommentarer som: ”Akta så du inte gör honom arg, en finne kan kasta kniv.” Eller: ”Man ger väl inte vatten till en finne, det ska vara sprit.”
Själv har jag varit absolutist hela mitt liv. Och det är något som ofta väcker mer förvåning än att jag är finländare. En finne – som inte dricker? Är det ens möjligt?
På mina axlar vilar ansvaret att bevisa något annat. Vi är inte stereotyper. Vi bär på tystnad, ärlighet, uthållighet och en värme som inte alltid syns vid första ögonkastet. Finskhet går inte att pressa in i en form. Den är sjöns spegelblanka yta, men också elden på andra stranden. Den är språk, minne, blick, tystnad – och ändå allt som sägs. Det är mitt uppdrag att visa en finskhet vi kan vara stolta över, en som våra förfäder kämpade för att bevara.
Människor som vi får sällan sina berättelser skrivna i historieböckerna eller nämnda i nyhetsrubrikerna. Ändå är det just sådana berättelser som utgör kulturens verkliga väv. Tornedalen, sverigefinskhet, minoritetsliv – det är inte sidoanteckningar i mitt liv, det är grundpelare som har format mina värderingar och mitt sätt att möta världen.
Jag har märkt att med rötterna kommer inte bara identitet, utan också ansvar. Inte ett ansvar att ropa högt eller kräva, utan ett tyst ansvar att förstå andra. När man själv vet hur det känns att stå utanför, då är det svårare att blunda för andras marginalisering. Kanske är det just därför jag känner en djup respekt för alla som bär på en berättelse som inte syns vid första ögonkastet.
Ändå känns det ibland som om kärnan i vår kultur förblir osedd – kanske för att finnar sällan tränger sig på. Vi har lärt oss att inte ta för mycket plats, och ibland finns det styrka i det. Men ibland kan också tystnad bli osynlighet.
Därför tror jag att det är dags att tala mer – inte högljutt, utan ärligt och med egen röst. Inte för att kräva något särskilt, utan för att vår röst också är en del av samhället, historien och framtiden. Det är ingen liten sak att vara finsk i Sverige – även om våra länder ligger nära varandra. Och det är inte obetydligt att bära både skogarnas tystnad och förfädernas språk inom sig.
Vi måste våga vara stolta över vilka vi är – utan att behöva förklara eller försvara det. Om någon undrar varför en finne inte dricker, inte pratar så mycket eller inte alltid ler – då kan svaret vara enkelt: för att hen är finländare. Och det räcker.
Vi behöver inga stora ord för att bevisa vårt värde – det räcker att stå stadigt i det vi kommer ifrån. Och kanske är det just vår tystnad, vår ödmjukhet och vår uthållighet som är våra största gåvor. När man känner sina rötter är man aldrig ensam, även om man är långt hemifrån. Och ibland är det den tystaste berättelsen som stannar djupast kvar.