Främling i två länder – men rötterna under snön

Som för så många unga vuxna tog äventyrslusten till slut över även hos mig. En
vilja att bryta mig loss, pröva mina egna vingar och se hur långt de skulle bära
mig. Fast jag som barn varit den blyga och tystlåtna iakttagaren, den som drog
sig undan i hörnen, som fick hemlängtan redan på klassresor, bar jag inom mig
en brinnande längtan efter något nytt.

Till slut vågade jag göra det jag som yngre inte ens kunnat föreställa mig: jag
flyttade hemifrån förs till att studera i en annan stad, och sedan till ett annat land. Bort från
barndomens landskap, bort från mina föräldrar, bort från vardagen med mina
syskon. Dit där helgbesöken inte längre nådde.

Min nya adress blev södra Sverige. Bara Sverige, kanske någon skulle säga, men
när mitt hem och mitt nya liv låg över tusen kilometer från varandra, kändes det
som om jag rest till en annan värld. Det var lika långt som till Syd Italien. Och
även om språket var en avlägsen släkting, så var det ändå främmande. Större
städer, annorlunda vanor, människovimlet, det varmare klimatet, allt kändes
exotiskt och spännande. Hemlängtan höll sig till en början i bakgrunden. Den gav
utrymme åt det nya.

Men varför just jag, den blyga och osynliga, gav mig av? För att det ändå fanns
ett dolt mod inom mig. Samma envishet som jag tror har burits till mig genom
generationer, från mormors handflator, från morfars blick. Den där styrkan som
viskar till en människa: du kan också.

I Sverige fick jag en ny början. Min fasters familj erbjöd trygghet och hjälp, och
sakta började jag bygga upp mitt liv. Från början skulle jag bara stanna ett år, en
liten paus, ett litet äventyr. Men åren gick. Jag fick jobb, bildade familj. Det blev
vardag, liv. Ett liv som började bära.

Men sakta började ett litet frö av hemlängtan, som sovit djupt inom mig, att
växa. Det var inte längre bara en liten längtan. Det blev en vemodig saknad som
smög sig på om nätterna. Varje gång jag återvände till barndomshemmet kändes
avresan tyngre. De välbekanta skogarna, dofterna, de tysta vägarna kallade mig
hem. Jag började sörja, inte bara att jag var borta, utan att jag kanske aldrig helt
skulle återvända.

Jag började tänka: gjorde jag rätt val? Hade jag varit lyckligare om jag stannat?
Men samtidigt utan detta val hade jag inte haft det allra käraste: mina barn.
Livets största gåva, som jag fick för att jag vågade åka.

En inre konflikt slet mig åt två håll. Jag var lycklig och ändå inte. Mina rötter
grät, en gråt som bara jag kunde höra. De grät över min frånvaro, över att jag
rest för långt bort. Jag växte aldrig riktigt ifrån landet jag kom ifrån.
Trots att jag byggt en stabil grund i ett nytt land, slog jag aldrig riktigt rot. Jag var
alltid lite utanför, en främling i språk, seder, tankar. Inte längre helt finsk, men
aldrig riktigt svensk heller. Jag var någonstans mitt emellan, mellan två länder. I
ett mellanrum. Och i det rummet började identiteten spricka. Vem var jag? Var
hörde jag egentligen hemma?

Identitet är inget enkelt begrepp. Det är inte ett pass i fickan eller en adress i
posten. Det är något djupare, en känsla av tillhörighet, ett nät av minnen, en
tyst visshet om var ens plats i världen är. Min identitet har byggts av bitar:
tystnad, mod, avfärd och längtan.
Och i dess kärna finns min lappskap.

Lappskap är inte bara en geografisk definition, det är ett sätt att leva, en rytm i
tänkandet. Det är tysta kvällar, knarret av kyla och en kaffepanna som hänger
över elden i tystnadens mitt. Det är att arbete görs tyst men ordentligt. Att ord
vägs, och att känslor inte alltid behöver sättas i ord.

Det norrländska arvet bor i mig. Det syns i mitt föräldraskap: med mina barn lär
jag ut att tystnad inte är svaghet, utan styrka. Att man kan vara stark utan att
tala högt. Att rötter inte alltid syns, men de bär ändå. Det märks i vardagen i
hur jag möter människor, hur jag håller fast vid mina principer, hur jag kan vara
ensam utan rädsla.

Lappskap är som marken som ligger under snön större delen av året – tyst, dold,
men ändå levande och djup. Det ropar inte, kräver ingen uppmärksamhet. Men
när man behöver det, finns det alltid där.

Kanske är jag ändå hemma, där mitt lappskap går med mig, var jag än befinner
mig.