Stig

I marken har en smal stig trampats fram,
den bär mig vidare under mina steg, lugn och sann.
Det är en väg krokig och full av sten,
och jag kan höra dess melodi sorgsen men ren.

”Vandra stilla, min kära resenär,
låt mig trösta ditt hjärta när det är kär.
Lämna din oro och sorg vid mina krökar,
lyssna till min sång, men rusa ej i sökar.

Stanna till när bekymmer tynger ditt bröst,
jag är med dig här, under himlens blåa tröst.
Låt din börda få vila en stund,
och andas ut i stillhetens lund.

Snart är vägen slut på denna långa färd,
och vilan väntar där bortom världens härd.
Vandra stilla, min kära resenär,
jag går med dig alltid, och bär.”