Himlavalvet

Jag är vinden som smeker din kind,
snöflingan som stilla vilar i vind.
Jag är steget tyst i djupaste snö,
en berättelse i ditt blod stilla och öm, men ej att dö.

När du vandrar ensam i skogens sken,
och månen lyser på stigar som flytt sin scen,
minns då: jag är ej borta, aldrig på flykt,
jag finns inom dig i stillhet och tryggt.

Det nordliga himlavalvet, kallt och klart,
bär på ord som ej sägs men ändå är sant.
De ljuder i hjärtat när världen är still,
och du känner hur tiden för en stund står till.

Blått och vitt,
som du och jag alltid i mitt.
Vi går tillsammans i en tid som ej syns,
dina ögon ser det där himmel och jord förbinds.