Potatiskällarens skräck och bastuns värme – barndomsminnen

Även om min barndom inte var inlindad i bomull, rymmer dess minnen värme,
rädsla, glädje och något som inte kan mätas i kvadratmeter eller moderna
bekvämligheter. Det här är berättelsen om huset som fostrade mig och lämnade
ett avtryck som inte bleknar.

De första åren av min barndom tillbringades i ett hus där livet levdes tätt inpå,
men varmt, både bokstavligen och bildligt. Jag bodde där tills jag var sex år,
tillsammans med mina föräldrar och tre syskon, i samma byggnad där den ena
halvan tillhörde min älskade farmor. Vår familj bodde i ett enda rum, med kök. En
etta som vi delade sex personer emellan. Farmor bodde på andra sidan väggen.

Jag minns inte längre var vi alla sov. Jag vet inte hur sängplatserna var ordnade
eller hur vi vande oss vid trängseln, men på något sätt fungerade det. I ett barns
värld fanns inte utrymme i kvadratmetrar, utan i närhet, lek och den trygghet det
gav att alla var nära.

Trots att alla mina barndomsminnen inte är inslagna i bomull, är de ändå kära.
Livet var inte lätt, och det var inte alltid snällt, men just därför lärde det mig att
uppskatta de små sakerna, sådant man förstår värdet av först som vuxen. Många
saker som i dag tas för givna, var då rena lyxen för oss.

Huset hade el, men inget rinnande vatten. Vattnet hämtades från en brunn med
handpump, och vi tvättade oss i den vedeldade bastun två gånger i veckan, på
onsdagar och lördagar. Vattnet till bastun hämtades från den intilliggande ån, vars tidvis bruna nyans påminde om ladugården uppströms, där kodynga rann ut i vattnet, även om bonden förnekade det.

Det fanns inget toalett inomhus, utan ett utedass stod vid
ladugården på gården, och även det var en del av barndomens rutiner. När jag
sent på kvällen blev nödig, sprang jag ut i nattlinnet och hoppades att björnarna
och vargarna redan hade ätit kvällsmat…

En av de mest skrämmande platserna i hela huset var potatiskällaren.
Strömbrytaren fanns i källarens botten, så man fick gå ner för de mörka
trapporna innan man kunde tända ljuset. Och förstås, ljuset måste släckas innan
man gick upp igen. Under källartrappan fanns dessutom en brunn, svart, djup och
mystisk. Bara tanken på den gav mig gåshud. Varför fanns det en brunn just där, vet jag inte än idag.

Jag minns fortfarande hur kalla kårar gick längs ryggen när jag hörde orden:
”Katja, kan du hämta potatis från källaren.” Det var en nästan mardrömslik
uppmaning. Varje steg ner var ett modprov, men det värsta var alltid vägen upp.
Först släcka ljuset, sedan vända sig mot den mörka trappan och frukta, frukta att
något skulle hoppa fram ur brunnen och ta tag i ens fotled.

Men mitt i all strävsamhet fanns också något magiskt. Onsdagar och lördagar,
när bastun värmdes med ved och vattnet från älven ångade i stora hinkar, ibland brunt.
Bastuns värme var som en kram efter kylan, mjuk och tröstande. Och vilken
glädje det var att få bada i det stora vattenkaret! För oss barn var det en liten
fest, ett särskilt ögonblick då tiden tycktes stanna.

Nu, årtionden senare, känns de där stunderna otroligt avlägsna, nästan som en
saga. Men samtidigt finns de djupt i mitt hjärta, som den grund jag vuxit från. Jag
lärde mig att lycka inte kommer från utrymme eller bekvämligheter, utan från
kärlek, gemenskap och de stunder som blir minnen när allt annat bleknat.

Det där huset, där vi en gång skrattade, grälade, badade och till och med var
rädda, har stått tomt i många år nu. Öde och tyst står det kvar, med skeva
strukturer och väggar som sjunkit av tidens och vädrets tyngd. Sakta men säkert
förfaller det, bräda för bräda, men grunden står stadig.

Men även om huset förfaller, finns minnena kvar. De lever i mitt sinne klarare än
något fotografi någonsin kan visa. De bleknar inte, även om byggnaden
försvinner. Och kanske är det just därför som de nu känns ännu mer värdefulla
som skatter jag fått bära med mig hela livet.
Det huset var litet. Men det rymde en hel värld.