Stjärnflickan, del 2

De kom med en grå lastbil i gryningen. Snön knarrade under de tunga stövlarna, och ånga steg ur hästarnas näsborrar. Jag såg dem redan innan de svängde in på vår gård, soldater med order och kalla blickar. Jag visste vad de var ute efter. Vi visste det allihop. Det fanns redan en märkning på ladugårdsväggen: En häst, två kor.

Men de tog också Stjärnflickan. Min kalv. Min vän.

Jag sprang ut utan jacka, ropade att hon inte var fullvuxen än, att hon var för liten, att hon hade ett namn och att hon skulle bli orolig om jag inte följde med. Jag försökte få tag om hennes hals, hindra henne från att gå uppför rampen till lastbilen, men en soldat knuffade mig åt sidan. Hans ansikte var som frusen sjöis, ingenting trängde igenom.

”Vi behöver djuren enligt order. Alla jordbrukare bidrar med sin del,” sa han kort. ”Detta är en befallning.”

Stjärnflickan råmade, som kalvar gör efter sin mor. Jag skrek att allt skulle bli bra, lovade att jag skulle leta rätt på henne och föra henne hem igen. Jag stod kvar och grät, ropade hennes namn om och om igen.

När bilen försvann bakom träden sprang jag in. Mamma följde inte efter. Hon satt kvar på trappan, insvept i sin grå yllesjal som i dimma.

Den natten kunde jag inte sova. Jag gick fram och tillbaka i stugan, skrev till Elvi och rev sönder pappret. Jag ville inte berätta att jag varit för svag, att jag inte kunde rädda min lilla kalv.

Men sen bestämde jag mig.

Brev till Elvi – början av december 1941

Kära Elvi,

De tog Stjärnflickan. Jag kunde inte stoppa det. Hon skulle inte ens tas, hon var en kalv, inte en arbetshäst eller mjölkko. Men kanske gör de inte skillnad längre. Eller kanske kriget tar allt vi älskar.

Jag stannade inte kvar.

Nästa dag gick jag till kommunens centrum. Jag sa att jag ville ansluta mig till Lottorna. Mamma sa ingenting. Hon bara såg på mig länge och vände sedan tillbaka in i köket. Det var som en tyst välsignelse. Eller kanske bara ett stilla avsked.

Jag vill veta vart djuren förs. Jag vill se dem. Jag vill veta hur de behandlas, och om Gud tillåter det, föra hem Stjärnflickan igen. Eller åtminstone att hon ska veta att jag försökte.

Jag kommer att hålla dig uppdaterad. Jag vet att du förstår varför jag gick.

Med kärlek,
Alina

Mitten av december 1941 – någonstans i östra Finland

Tåget vaggade långsamt genom ett grått landskap. Snön här var inte vit och ren som hemma, utan smutsad av lera och rök. Rutorna var immiga. Stationerna övergivna. Ibland steg en soldat på, i våta filtstövlar, jackan stel av frost, ansiktet smutsigt och tyst.

Jag höll krampaktigt i min ryggsäck, som om den kunde hålla mig hel. Där fanns ett foto av Elvi, en liten bönbok, och i fickans botten ett stycke päls från Stjärnflickan. Jag hade klippt det då hon ännu sov på halmen i ladugården, med huvudet i mitt knä.

På stationen mötte oss en lottaledare. Hon log inte, men var inte heller sträng. Hennes röst var praktisk, trött tålmodig. Hon sa att vi skulle placeras på ett fältsjukhus. Våra uppgifter var städning, mathållning och ibland att föra meddelanden. ”Och döden kommer ni se, om ni inte redan har gjort det,” sa hon, som om det var ett oundvikligt regn.

Första natten sov vi på trägolvet. Någon grät tyst under filten. Någon viskade aftonbön på finska och sedan på svenska. Jag försökte föreställa mig att Stjärnflickan var nära, kanske i samma landskap, kanske med samma soldater som vi vårdade, matade, tröstade.

Nästa morgon väcktes vi av horn och fick vår första uppgift: tvätta gasbindor i iskallt vatten. Blodet gick inte bort, hur mycket jag än gnuggade. Mina händer sprack snart, domnade, blev någon annans. Men jag fortsatte.

I ett av banden satt ett litet hårstrå, brunt, som från en kviga. Mitt hjärta stannade för ett ögonblick. Det var förstås inte Stjärnflickans, men jag höll fast vid det en stund. Slöt ögonen och såg hennes mörka ögon, fuktiga mule och milda röst.

Efter det började jag fråga försiktigt bland soldaterna: hade någon sett kalvar med dem? En mörk med stjärnform i pannan? De flesta skakade på huvudet. Men en man, en läkare från Karelska näset, sa:
”En enhet hade en kalv. Väldigt ung. Otroligt att den överlevde. Den följde med som en maskot. En ung soldat sov alltid vid dess sida.”

Jag frågade inte om hans namn. Jag vet inte varför.

Ur Alinas dagbok, 22 december

Om Gud är rättvis, skyddar han dem som inte förstår krig.
Och om kriget är oundvikligt, så kanske jag kan vara en tyst hand mitt i det, den som smeker en päls, ger vatten, byter bandage. Jag söker inte hjältemod. Jag söker Stjärnflickan. Och kanske också mig själv.

Januari 1942 – fältsjukhuset, östra Finland

Den första jag såg dö var en pojke med ljusa lockar och för tunn jacka. Han hade blivit sårad i benen men log ändå när jag gav honom varmt vatten. När han dog på natten viskade han något, jag hörde det inte tydligt. Kanske sin mammas namn. Kanske ett djurs. Kanske bara vinden.

Jag sov inte den natten. Fingrarna var svullna av kyla, och hans ögon snurrade i mitt huvud, hur de såg på mig just innan slutet. Jag tänkte: vem ser på mig när jag dör? Men jag var inte här för att dö. Jag var här för att leta.

En äldre lotta sa att fler trupper hade förts norrut, med djur. ”Konstigt nog,” sa hon. ”En av dem grät när de åkte och sa att han lämnat sin enda vän en kalv.” Jag frös till. ”Med stjärna i pannan?” viskade jag. Hon nickade.

Tre veckor senare – skog, nära frontlinjen

Jag blev beordrad att ta medicin till en förpost. Vägen var farlig. Skogen var vit och tyst, men jag hörde krigets andhämtning långt borta, som ett djupt dån. I snöfallet gick jag vilse, tills jag såg rök. En liten lägerrest. Ett tomt fältkök, ett blodigt täcke. Och bakom det, rörelse. Jag gick försiktigt. Hjärtat slog hårt. Steg, men inte mänskliga. Där stod hon, min Stjärnflicka.

Hennes päls var smutsig, mager, men stjärnan i pannan lyste fortfarande, ett löfte om något renare. Hennes ögon mötte mina, hon kom nära, tvekande först, men sedan kände hon igen mig. Lade sitt huvud mot mitt bröst.

Jag föll ner på knä i snön och grät. Allt jag burit rädslan, hungern, sömnlösheten, pojkens död smälte bort för en stund. Någon hade lämnat henne. Kanske i hast. Kanske med vilja. Men hon levde.

Ur Alinas dagbok, 3 februari

Jag kan inte stoppa kriget. Jag kan inte rädda alla.
Men idag räddade jag henne Stjärnflickan. Hon är liten, men påminner mig om att hoppet inte försvinner, även om allt annat faller. I morgon går vi vidare tillsammans. Kanske hemåt.

Februari 1942 – fältsjukhuset, sen kväll

Stjärnflickan ligger i halmen i ett hörn av skyddstältet. Hennes andning är jämn, ett mjukt moln av kall ånga. Jag smeker hennes sida, hör hur hon tuggar långsamt, som om också hon tänker på hur vi hamnade här, och hur vi ska ta oss hem.

Men idag ställde de upp oss på gårdsplanen. Vi behöver fler, sa de. Fler lottor, fler händer. Många hade stupat. Många var sårade. De såg mig i ögonen: ”Vi behöver dig. Bara lite till.” Jag nickade, trots att halsen brände.

Mars – frontby

Krigets melodi är annorlunda här. Fienden är tystare nu, men rädslan är kvar. Den smyger om kvällarna, går i skuggor, bor i varje skott som kan bli det sista. Jag hjälper de sårade, värmer vatten, skriver sista brev för dem som inte längre orkar. Och på nätterna sover jag bredvid Stjärnflickan. Hon påminner mig om något innan allt detta. Ett liv utan oro.

En natt kom ett brev.
Från byn.

”Våren börjar tämja snön. Älven är ännu frusen, men ljuset har återvänt. Kom hem, Alina.”
Jag läste det tyst, med tårar i ögonen.

Ur Alinas dagbok, 22 mars

Jag vet inte vilket som är svårare, att stanna eller att gå.
Men kanske finns det en tredje väg.
Kanske kan jag tjäna och samtidigt förbereda mig på att återvända.
Kanske slutar inte kriget på en gång, utan i droppar i beslut.
Kanske börjar hemkomsten där man vågar längta.

Fältsjukhuset, början av april 1942

Hem är i brev, i drömmar, i löften jag viskar till mig själv. Snart. Bara den här veckan. Bara i natt. Men kriget känner inga tidtabeller.

Jag hade precis bundit om en ung pojkes frostskadade fingrar när en ny skadad bars in på bår, en man, blodig, trasig, men levande. Läkaren talade ovanligt tyst, med sträv röst:
”Han har varit i fångläger. Flytt. Uppgifterna är bristfälliga, har inget namn.”

Jag så på mannen och, hjärtat stannade. Ett tomt ögonblick i rummet. Som att falla genom åren direkt till det ögonblick då mamma fick meddelandet. ”Försvunnen. Troligen stupad.” Jag stod som rotad. Såg på mannen vars skägg blivit grått, ansiktet urholkat, men i ögonen, där fanns samma djup som på det fotografi som fortfarande står hemma på byrån.

Pappa.

Jag gick långsamt fram, nästan rädd. Rörde vid hans hand, som inte längre var hel. ”Väinö?” viskade jag. Han svarade inte. Men han öppnade ögonen. Och såg på mig som en far ser på sin dotter han trott förlorad till världen.

Samma natt – Alinas dagbok

Hem får vänta. Jag vet inte hur länge. Jag vet inte om han klarar sig. Men nu kan jag inte gå. För han är inte död. Han lever. Och jag tänker hålla honom vid liv tills vi kan åka hem tillsammans.

Sommaren 1942 – tåg mot norr

Tåget rycker igång långsamt, som om det också tvekar att lämna. Bredvid mig lutar pappa sig mot fönstret, tyst, men andas redan friare. Hans hand, fortfarande lindad i bandage, vilar lätt i mitt knä dess tyngd ett bevis. Han är här.

Bredvid oss ligger en liten kalv, som inte längre är så liten men fortfarande min Stjärnflicka. Hennes ögon ser rofyllt ut, utan vetskap om krig, kulor eller hur många som blev kvar.

När vi lämnade fältsjukhuset nickade en sjuksköterska tyst och sa:
”Lottorna lämnar sist. Men några kommer ändå hem.” Och nu gör vi just det.

Hemma, vid Torne älv

Fönstren i huset är dammiga men hela. Gården igenvuxen, men fåglarna sjunger som förr. Mamma står tyst på verandan, och ser oss innan vi hinner ropa. Och när hon verkligen ser pappa, darrar hennes läppar, men hon gråter inte. Hon går bara ner för trappan som i en dröm, och rör vid hans ansikte som om hon ser en skugga som åter blivit kött.

Kalven nosar på gården som om hon minns var hon föddes.

Jag går bakom den gamla bastun och lyssnar på tystnaden. Bara älven flödar. Samma ström som sett oss förut – och ser oss nu igen.

Ur Alinas dagbok, hösten 1942

Kriget är inte över, men något i mig är.
Det som brast kanske aldrig helt läker.
Men livet rör sig igen. Vi mjölkar korna, vänder potatislandet, eldar bastun.
Pappa sitter ibland tyst i ladugården och kliar Stjärnflickan bakom örat.

Jag är inte längre samma.
Inte en flicka, inte riktigt en kvinna.
Men jag har återvänt.
Och Stjärnflickan är med mig.
Och vi är hemma. Nu och alltid.

Många år senare, en höstkväll

Alina sitter vid köksbordet. Bordet är nytt, men dess yta är redan nött av tekoppar, tallrikars rispor och barnbarnens teckningar. Utanför fönstret släpper en gulnad björk sina löv sakta, och älvens jämna flöde hörs i fjärran.

Hon lyfter tekoppen till läpparna och ler svagt.

”Stjärnflickan levde länge,” säger hon tyst, som till en osynlig gäst. ”Den sista kalven jag lämnade ifrån mig och den jag fick tillbaka. Kanske var det inte viktigast att just hon kom hem. Kanske viktigast var att jag gick efter henne. Att jag vågade.

Kära Elvi, hon kom aldrig hem. Men jag skriver till henne varje månad. Jag vet att hon har det bra.”

Hon tittar på fotografiet som ligger på bordet. Där är de alla: mamma, pappa, mina syskon, hon själv och en liten kalv mitt på gårdsplanen. Pappa håller en vedklabbe i handen, men ser in i kameran med en blick som inte behöver ord.

”Vi klarade oss”, säger hon.
”Inte hela. Men levande.”

Den sista raden i dagboken:

”Allt jag älskade försvann, återvände eller förändrades. Och jag växte med varje avsked och varje återkomst. Men stjärnhimlen över Torneälv förändrades aldrig. Under den minns jag vem jag var.”

– Alina