Hulda
I skuggan av barndomens somrar
Ibland bär man med sig människor hela livet, sådana som kanske bara fanns där i utkanten men som ändå lämnar avtryck större än vi förstod då. Det här är en berättelse om en sådan plats. Och om en kvinna jag fortfarande kan känna när vinden rör vid gräset, där åkern möter skogen. Hulda hette hon. Och än i dag, när jag återvänder dit, känns det som om hon väntar.
En bit bort från huset där jag växte upp ligger ett gammalt hus. Där bodde Hulda. Hon var en av de snällaste människor jag minns från barndomen. Vi barn sprang dit titt som tätt, nästan som på rutin. Det fanns alltid något gott, glass, karameller, ibland något hembakt. Men det var inte bara det som drog oss dit. Det var henne. Hulda var liksom självklar i sitt kök, som om hon väntade på oss. Kanske gjorde hon det. Kanske var hon ofta ensam där i huset, omgiven av skog och åkrar. Det tänkte jag aldrig på då.
Jag minns hur jag sprang barfota över åkern och den grusiga vägen, full av förväntan på vad hon skulle bjuda på. Men vi blev aldrig kvar länge. Vi åt, skrattade lite, sen var vi på språng igen. Jag önskar att jag förstått mer. Att jag hade stannat kvar en stund. Pratat lite om sommarlovet. Lyssnat. Ätit klart glassen i lugn och ro. Men vi var barn, vi visste inte bättre. Men vi visste att hon var alltid hemma, hon gav mig trygghet i att det finns de som vill väl, oavsett hur gammal du är.
Huset står kvar än. Slitet nu, nästan dolt bakom vildvuxna buskar. Men platsen är fortfarande vacker. Ån som slingrar sig förbi, ängen som blommar, skogen som står tyst och trygg. Ån som förenat hus och människor i generationer. Det är en av mina fristäder numera. Jag går dit varje sommar. Över åkern, hoppar över diket, följer den gamla vägen som nästan försvunnit. När jag blundar där känns det som om tiden viker undan lite. Jag är tillbaka i barndomen. Den där flickan som längtade efter glass finns kvar i mig. Allting är förändrat, men samtidigt inte.
Huldas hus må vara förfallet, men hennes närvaro finns kvar. I vinden som drar genom träden, i rosorna vid husknuten, i tystnaden. Hon finns där. Och jag tror att hon ser mig, där jag står varje sommar, med fötterna i gräset och hjärtat fullt av något jag inte riktigt kan sätta ord på. Vi möts där, jag och Hulda. I det som varit. I det som fortfarande är.
