Min första kopp: åtta år och redan professor

Häromdagen blev jag bjuden på bosniskt kaffe. Och jag insåg att jag började dricka
kaffe långt innan det var trendigt. Åtta år gammal satt jag där med koppen i handen
och kände mig som en liten professor, redo att ta mig an multiplikationstabellen med
hjälp av koffein. Mina barn? De får inte smaka. “Inte hälsosamt”, säger jag. Ironin är
total.

Häromdagen blev jag bjuden på bosniskt kaffe. Jag hade druckit serbiskt kaffe tidigare på min resa till Serbien och givetvis tänkte jag att det är samma sak. Men nej det var inte samma sak. Jag smakade kaffet och det tog mig rakt tillbaka till barndomen, till skolan, till vintern hemma, till kaffet som alltid var där som en pålitlig följeslagare.

I Finland dricker man inte kaffe, man lever kaffe. Det var inget snack om saken. Redan
som åttaåring kom jag hem från skolan, sparkade av mig stövlarna, hängde upp de
genomblöta vantarna vid vedspisen och sniffade in den där doften. Kaffebryggaren
puttrade i köket som om den var en extra familjemedlem. Saft? varm choklad? Nej tack, jag tog
min kopp kaffe som ett civiliserat barn.

Skolan däremot… den var inte lika varm och välkomnande som kaffebryggaren. Vi var
fyra elever i min klass, och trettio elever i hela skolan. Alla kände alla, på gott och ont.
Klassrummen luktade kritdamm och linoleum, och det ständiga ringandet av
rastklockan var lika irriterande som matteläxorna som vägrade ta slut. Jag älskade att
spela musik, rita och åka skidor, men så fort multiplikationstabellen kom fram kändes
det som om världen gick under.
Till slut hamnade jag i stödundervisning. Två timmar efter skolan, en gång i veckan,
hemma hos matteläraren Martti. Och “hemma” var alltså på övervåningen i skolan.
Redan det var en märklig känsla, att kliva in i lärarens hall, hänga av sig jackan, och
veta att klassrummet lurade rakt under fötterna. Det var som att skolan aldrig riktigt
släppte taget.

Martti var snäll, men sträng på det där sättet som fick en att rätta till hållningen bara
han såg på en. Och mitt i allt detta hade han ett trumfkort: kaffe. Ja, han bjöd oss då
nioåringar på kaffe. Inte varm choklad, inte saft, men kaffe. Jag satt där med min lilla kopp och
kände mig som en universitetsprofessor, redo att lösa matematiska mysterier. Och vet
du vad? Det funkade! Siffrorna, som tidigare hade varit lika svårfångade som snöflingor
i blåst, började plötsligt lägga sig i mönster. Multiplikationen gick ihop, divisionen blev
begriplig och till och med bråken slutade kännas som just… bråk.

Men de starkaste kaffeminnena är ändå från vintern hemma. Snö upp till fönstren,
mörker redan klockan tre, och där inne kökslampan som lyste gul över bordet.
Kaffekopparna stod alltid framme, redo att fyllas. När vi åkte snöskoter ut i skogen
byggde vi en brasa, hängde kaffepannan över lågorna och lät snön smälta till vatten.
Doften av kokkaffe ute i vinterkylan blandad med röklukt, det var barndomens parfym.
Jag fick min egen kåsa, höll den i båda händerna, blåste bort ångan och tog en klunk.
En sockerbit mellan tänderna gjorde upplevelsen komplett.

De äldre drack sitt kaffe från fat. Jag tyckte det såg helknäppt ut, nästan som att de drev
med mig. Men efter några brännskador på tungan fick jag erkänna att det var smart.
Kaffet svalnade ju direkt.

Så när jag häromdagen smakade bosniskt kaffe var det som att två världar möttes:
skolkorridorer med matteläxor och vinterkvällar hemma med snö som gnistrade
utanför. Allt bundet samman av samma dryck.

I dag är det annorlunda. Barn dricker inte kaffe längre. Mina egna barn fick inte smaka
när de var åtta år. “Det är inte hälsosamt”, sa jag med myndig röst. Och ja, det kanske
ligger något i det. Men samtidigt… jag drack kaffe som barn och här sitter jag nu,
fortfarande beroende. Utan kaffe hade jag aldrig klarat multiplikationstabellen. Och
utan kaffe hade du antagligen inte fått läsa den här berättelsen heller.
Så, låt det väl smaka! ☕