Född i bastun med kläderna på

Vad händer när en finländare växer upp i Sverige och försöker förena två kulturer, den
tysta bastun och den svenska blygsamheten? I denna reflektion berättar jag om nakenhet,
självironi och varför jag ibland känner mig mer svensk än finsk.

Jag har tidigare skrivit en del om hur det är att vara finländare i Sverige, skillnader, likheter och allt däremellan. Och jag vet, ni kanske tänker: ”Åh nej, nu ska hon ännu en gång prata om Finland… är det inte lite uttjatat vid det här laget?” Nej det tycker jag inte, och ja det kommer att komma mycket mer, speciell när vi är de lyckligaste, smartaste och fredligaste i världen…, Dessutom så handlar ju min sida just om livet i dessa två fantastiska platser.

Men vi finländare är lite som IKEA-möbler: vi finns överallt, vi kan vara lite svåra att förstå i början och vi levereras ofta med en viss känsla av ångest. Men när du väl lär känna oss så står vi där, stabila, hållbara och redo att bära mycket mer än vad man tror.

Jag har bott mer än halva mitt liv i Sverige. Det är min levnadsplats, mitt val och jag älskar Sverige. Här har jag fått möjligheter, ett liv värt att leva och en helt ny relation till gult och blått. Men mitt hem, mitt hjärta, är fortfarande i Finland. Det landet finns djupt i mig, i mina tankar varje dag, som en envis schlagerlåt man inte blir av med.

Och nu, mina vänner, kommer det där ämnet som vi finländare helst inte pratar om högt, men som ändå är en självklar del av livet: bastun och nakenheten. Ett ämne som jag kunde skriva om oändlighet men ni får en kort version för att inte, som sagt, trötta ut er.

I Finland är bastun helig och världskänd, en stolthet i vissa anseenden. Den är vår belöning, andningspaus, vardagsrum, vårt spa och ibland vår psykolog. Den är där vi firar, sörjer, blir tysta samt
sluter avtal och ibland pratar mer än vi någonsin gör vid matbordet. Men det märkliga är att vi aldrig pratar om själva nakenheten. Den bara… finns där. Alla sitter nakna som om det vore den mest naturliga saken i världen, lite som att hälla upp kaffe på morgonen. Ingen ifrågasätter det, man bara gör det.

Bastubadandet är en livsstil, och det involverar hela familjen. Som barn var det helt självklart att bada tillsammans, barn, föräldrar, vänner på besök, alla nakna i samma lilla heta rum. Ingen tyckte det var konstigt. Men jag kommer ihåg att när tonåren kom, då kändes det inte längre lika naturligt att sitta där naken bredvid pappa eller bröder. Då valde man i stället att antingen vänta tills de var klara, eller så gick vi kvinnor i familjen ihop. Så var det för mig.

Och det konstigaste av allt är: varför pratar man inte om detta högt? Jo, för så fort du
blandar barn och vuxna och nakenhet, så blir det förbjudet. Det är något vårt samhälle har listat till att vara förbjudet i tysta, och med all rätt. Därför ligger ämnet som en osynlig filt över hela bastukulturen, alla vet, men ingen säger det.

Men det har blivit annorlunda sen jag växte upp, men på den tiden var bastun och nakenheten aldrig förknippat med något sexuellt. Det var bara bastu där det skulle vara naket punkt slut. Lika naturligt som att kasta vatten på stenarna och höra det där befriande pssshhhhh och ge varandra en omgång av björkriset.

Jag minns när jag en gång tog med en svensk vän. En nysvensk som hade vuxit upp upp i Irak. Hon hade en ganska imponerande kunskap om bastuns alla fördelar för hälsan och välbefinnande men när det var dags att slå saken i verket stod hon där med badkläder, handduk, nästan redo med flytväst också. Jag sa: ”Du behöver inte allt det där.” Hon tittade på mig som om jag just hade föreslagit att vi skulle springa nakna genom byn en fredagskväll. För en svensk är nakenheten laddad, men för oss var den bara en praktisk detalj: kläderna hörde inte till där, helt enkelt.

Det är lite ironiskt. Bastun är platsen där vi egentligen är mest lika, där det inte spelar någon roll om du är direktör eller student, man eller kvinna, gammal eller ung. Alla blir lika i värmen, alla är lika svettiga, lika nakna. Det är kanske den mest demokratiska plats som finns. Men just därför har vi också gjort nakenheten till något vi inte pratar om.

Och här kommer den där självironiska twisten: jag själv är inte ens bekväm med nakenhet överhuvudtaget. Inte i bastun, nästan inte ens hemma ensam. Fast det borde jag ju vara. Jag menar, jag föddes ju i det land där bastun är ett andra vardagsrum och nakenheten lika självklar som snö på vintern. Ändå sitter jag där och känner mig mer svensk än jag någonsin trodde, med en inre röst som viskar: ”Var är mina kläder?”

Så ja. Bastun är helig. Nakenheten är tabu att prata om. Och jag…
Kanske är jag den enda finländaren som lyckats bli född i bastun men ändå kom ut med
kläder på.