Ett liv vid sidan av kikarsiktet

September i norr är något alldeles särskilt. En tid då naturen glöder, hundarna
skäller över vidderna och jaktradion vaknar till liv i stugorna. För många är det
bara en jakt, för oss var det en livsstil. I den här reflektionen delar jag med mig av
min uppväxt i en jaktfamilj, min pappas legendariska älghund, doften av älgkött i
frysen och det svåraste jag sett som barn, renskiljningen. En berättelse om att
stå lite vid sidan av, men ändå höra till.

September i norr. Månaden då skogen förvandlas till ett färgsprakande konstverk, träden i orange och rött. Marken är frusen, luften krispig, och plötsligt vet man: det är dags, älgjakten börjar. För oss i familjen Kostiander var det här årets höjdpunkt. Redan som barn visste jag att jakten inte var något man “bara gjorde”, det var något man levde. Det var pappa och mina bröder som var de stora jägarna. De som kunde läsa spår i mossan, visste precis var älgarna rörde sig och som alltid kom hem med historier och oftast med kött.

Jag minns hur det lät vid köksbordet kvällen innan jaktpremiären. Kartor som prasslade, vapen som kontrollerades en sista gång. Hundarna visste vad som var på gång och låg och vibrerade av iver. Pappa brukade säga med glimten i ögat: “Jaha pojkar, imorgon gäller det. Vi får hoppas att det inte blir för lätt.” Och någon av mina bröder svarade: “Älgarna lär ju ändå lägga sig ner när de hör att det är Kostianders på gång.” Och det var verkligen lite så. I vår familj fälldes det älg. När någon i byn undrade vem som sköt oxen i dag, så sa man bara: “Den där Kostiander.” Och folk nickade, som om det inte kunde vara någon annan. Jag var så stolt över det. Inte för själva skjutandet, men för skickligheten. För känslan av att vi bar något vidare. Ett slags kunnande som gått i arv.

Tidigt på en kylig lördagsmorgon samlades jaktlaget hemma hos oss. Dimman låg fortfarande tät över marken när jaktledaren samlade gruppen runt en bil där kartor rullades ut. Med stadig röst gick han metodiskt igenom dagens upplägg, vilka områden som skulle täckas, säkerhetsrutiner och hur jaktradion skulle användas. Varje jägare tilldelades sin position, och man kunde nästan ta på den koncentrerade stämningen. Spänningen låg tjock i luften, som ett löfte om något stort.

Luften var kall, och de första flingorna av nysnö föll sakta från himlen. Marken täcktes av ett tunt vitt täcke, en välkommen kuliss till älgjakten. Det var stillsamt, nästan högtidligt, bortsett från ett ljud som bröt igenom: jakthundarnas skall. Hundarna var på helspänn. De skällde upphetsat från bilarna eller koppel, ivriga att få komma ut och börja spåra. Jag längtade efter att få gå fram till dem, klappa dem,
kanske säga några ord, men blev snabbt tillsagd att hålla avstånd. De var inte sällskapshundar den här dagen, utan fokuserade arbetare. Deras blickar var intensiva, öronen spetsade. Deras förare visste att en felriktad kontakt kunde göra dem distraherade eller till och med aggressiva. Det var något nästan vördnadsfullt i att se hur deras instinkter var fullt aktiverade, redo att arbeta, jaga, samarbeta.

En gång fällde pappa den stora oxen som hade över 20 taggar, förlåt pappa men tyvärr kommer jag inte ihåg exakt antalet, vilket är egentligen så viktigt… Alla i jaktlaget pratade om det. Det var inte bara en älg, det var skogens konung själv. Och det var inte vem som helst som hittade honom, det var pappas hund, Penu. En blandras med jaktinstinkt som gick före både sunt förnuft och självbevarelsedrift. Han blev sparkad av älgen flera gånger, rullade i mossan, flög som en trasa, men reste sig alltid upp igen. Han gav sig aldrig.

Penu blev en legend. En sån där hund som folk fortfarande pratar om vid jakteldarna: “Kommer du ihåg Penu? Han var nå’t extra, han.”

Älghuvudet blev förstås stoppat. Och där hängde det, i farstun, stolt, respektingivande, med sina över 20 taggar och långa skägget glänsande i dunklet. Som ett monument över både pappa och Penu.

Det var en annan tid, med andra normer. Det som då betraktades som vardagligt, till och med oskyldigt, kan idag kännas främmande eller till och med olustigt. Det förekom att någon smög ner en skvätt sprit under jaktpassen, något som sågs som “värmande” snarare än olämpligt. Det var inte ovanligt, och det ifrågasattes sällan. Men trots att det ofta hölls inom rimliga gränser, så märktes påverkan ibland, subtilt men tillräckligt för att göra intryck.

Det är faktiskt ett av de få mörkare minnen jag bär från den tiden. För hur mycket gemenskap och tradition som fanns, fanns också en tyst acceptans för något som kunde skava. Jag är djupt tacksam att synen har förändrats. Idag är alkohol förbjudet i jaktlag, inte bara av regelverk utan också i den gemensamma kulturen. Det känns inte bara självklart, utan som en lättnad.

Själv jagade jag aldrig. Jag har alltid varit för mycket djurvän. Jag kunde inte föreställa mig att sikta på ett djur och trycka av. Det gick bara inte. Men det betydde inte att jag var utanför. Jag skrev lapparna till lottningen av köttet, hjälpte mamma frysa in bitar och sortera allt i frysen, färs, stekar, bog, hjärta, lever. Allt togs till vara. Vi åt det året runt, i olika former. Jag var så trött på älgkött att jag svor på att aldrig mer äta det när jag flyttade hemifrån. Det löftet höll tills hungern och nostalgin slog till. Inget smakar
som hemma på samma sätt som vilt.

Men även om älgjakten var vår tradition, så var det något annat som verkligen gjorde intryck på mig, renskiljningen. Jag var med på ett studiebesök med mellanstadieklassen. Vi skulle få lära oss om renskötsel och dess kultur och se hur skiljningen gick till. Jag förstod inte riktigt vad det innebar förrän vi stod där vid inhägnaden.

Renarna drevs in, en virvlande massa av päls, ben, horn och ögon som såg allt. Renskötarna ropade namn till varandra, kastade lasson med en självklarhet som om de föddes med repet i handen. Kalvarna, bara ett halvår gamla, valdes ut. Några till avel. Andra till slakt. Det var snabbt, effektivt. En kalv fångades, hölls stilla. Ett slag i pannan med bulten. Ett snitt i halsen. Blodet flöt. Marken blev mörkröd. Och renarna sprang fortfarande runt stressade, förvirrade, med de levande ögonen på oss.

Jag stod stel. Jag visste ju att det var så här det gick till. Jag visste att det var nödvändigt. Men renkalvarna var inte som älgar. De var små. De var tama. Man kunde nästan gosa med dem. Det gjorde ont på ett annat sätt. Älgarna hade alltid varit något vilt, stort långt borta. Renkalvarna kändes nära. Jag tänkte tyst för mig själv: Tur att vi inte har renar hemma. Jag hade försökt rädda varenda en.

Men där, mitt i blodet och snön, lärde jag mig något. Det handlade inte om att vara kall eller hård. Det handlade om ansvar. Respekt. Att ta hand om djuren, att inte slösa, att förstå livets kretslopp. Vi åt det vi behövde. Vi använde allt.

Idag jagar jag fortfarande inte, även om det finns i mitt blod. Men varje september när frosten biter till och träden börjar glöda, så känner jag det i kroppen. Den där jaktrytmen. Förväntan. Lugnet i skogen. Det sitter kvar, även utan gevär. Jag bär det med mig som en slags tyst tillhörighet. Och när någon frågar mig om älgjakten, så säger jag alltid med ett leende: “Jag fällde aldrig någon älg. Men jag är en Kostiander det räcker.”