Korpens skugga II

Detta är fortsättning till novellen om Aureli. En flicka från Flodlandet som bar björnens ande i sitt hjärta, och som en gång sprang barfota genom dimman för att undkomma de som ville bryta henne. Men det här är inte bara en berättelse om rädsla och flykt. Det är en saga om arv, styrka, och hur ett hjärta kan bära ett helt folks öde. I en värld där mörker rör sig mellan träden och gamla profetior viskar om en förening mellan varg och björn, måste Aureli välja: fly sitt öde, eller möta det och bli något större än hon någonsin kunnat föreställa sig.

Antooo! ropade jag om och om igen, men pojken syntes inte till. Eldstaden hade
slocknat och kylan kröp in i stugan som en objuden gäst, som om mörkret själv letade
efter sällskap.
Mammaaa! skrek jag härnäst, men inget svar. Båda var borta. En iskall tanke bet sig
fast i mig: något har hänt. Hjärtat började slå i bröstet som en fågel i bur. Jag kastade
mig ut genom dörren, runt gården, in bland de välbekanta stigarna, men vinden bar
bara med sig ekot av min egen röst.
Jag hade nyss varit i skogen, samlat lingon med händerna röda av saften. Jag hade
väntat på doften av mammas lingongröt, men i stugan fanns bara tystnad och askans
grå kyla. Septembervinden rev i trädens kronor, hösten hade redan klivit in med sin
mörka mantel. Jag fick rysningar, inte bara av kölden utan av känslan jag kände igen,
den känsla häxan en gång varnat mig för. Mörkret som lurade bakom träden.
Jag stannade, drog in den råa doften av höst och fuktigt löv. Vinden talade, viskade som
en vägvisare. Jag lyssnade, barfota som alltid, skorna sparades till de svåraste dagarna,
när marken frös så hårt att den skar som glas. Nu kände jag i stället hur marken
andades under mina fötter, nästan som om den ville leda mig. Dimman låg tät över
åsen, över den mossbelagda platsen där pappa en gång hade försvunnit.
Solen dog bakom mörkgråa moln. Tystnaden blev så total att det kändes som om
världen höll andan. Bara en ensam korp skrek någonstans i fjärran. Granarna reste sig
som väktare, grenarna flätade i varandra, och i deras mörka silhuetter tyckte jag mig
ana ansikten, stirrande, väntande.
Då hörde jag det. Först ett dovt muller, sedan allt tydligare: frustande hästar, hovslag
mot den fuktiga marken, grenar som knäcktes i deras väg. Jag stelnade, frusen i tid och
rum. Tankarna flög till historierna om rövarryttarna i söder, män utan samvete, utan
hjärta. Kunde de ha tagit sig ända hit? Och här stod jag. Ensam. En ung kvinna i
skogens famn, sårbar som ett rådjur.
När förnuftet äntligen grep tag i mig och benen ville springa, då kom det, visslandet
genom luften. Den första pilen träffade min axel, ett huggande brinnande smärta som
fick ögonen att svartna. Jag tappade balansen, föll mot marken. Den andra pilen
snuddade kinden, och lämnade en brännande strimma av blod. Allt blev tyst. Allt blev
mörker.
När jag vaknade var det natt. Ett svagt sken från en eld fladdrade genom tyget av en
grov tältduk. Smärtan i axeln slog mot mig i tunga vågor, och när jag försökte röra
armen sved det som eld. En smutsig trasa hade lindats hårt runt såret, men det luktade
järn och blod. Jag låg på en bädd av halm. Utanför hördes röster, höga, hårda och råa,
blandade med skratt och ljudet av metall som slipades mot sten. Rövarnas läger. Jag
knep ihop ögonen, låtsades sova, men jag lyssnade.
”Flickan överlevde, det var inte meningen,” sa en röst. ”Låt henne vara. Hon kan bli till
nytta,” svarade en annan, mörkare, tyngre. Ett kort skratt följde, och sedan hörde jag
orden som fick blodet att frysa i mina ådror: ”På nordslätten får vi bra betalt.
Slavmarknaden växer, och folk kommer långväga. En ung kvinna som hon säljer vi dyrt.”
Hjärtat rusade. Deras röster fortsatte som om det var den naturligaste sak i världen,
men för mig kändes det som att hela jorden rämnade. Jag knep händerna hårt för att
inte skaka. Jag tänkte på mamma och Anto. Hade de också blivit tagna ? Eller låg de
redan döda någonstans i mörkret? Tankarna skar djupare än smärtan i min axel.
Tårarna kom utan att jag kunde hejda dem, rann varma nerför kinden, brände mot
såret där pilen snuddat.
Då mindes jag pappas ord. Han brukade sätta mig på knät när jag var liten och säga att
vi bar kraften i jorden, i träden, i djuren som levde här före oss. ”Lyssna till marken, den
bär dig. Andas med skogen, den skyddar dig. Och bär björnens ande i ditt hjärta då kan
inget krossa dig.” Jag kände hans ord som en viskning inom mig nu, starkare än
rövarnas röster utanför. Marken under halmen pulserade, nästan som en egen rytm,
och jag föreställde mig rötterna slingra sig ner i jorden, djupa och starka, som en kraft
jag kunde hålla fast vid.
Jag mådde illa. Hela kroppen värkte, såret bultade som en glödande järnklump i axeln
och jag ville bara bort. Utanför hördes ännu ett skrän: ”Vi kan väl ha lite roligt med vår
nya fångst innan vi säljer henne?” Skratten som följde skar som knivar genom mig. Jag
drog ihop benen mot kroppen, försökte göra mig liten där på halmen. Men samtidigt
pappas ord, björnens ande. Jag var inte bytesdjur. Jag skulle inte låta dem krossa mig.
Då såg jag den. En reva i tältduken, inte större än att en liten människa kunde krypa
igenom. Men för mig var den som en port till friheten. Jag tvekade inte. Med hjärtat
dunkande i halsgropen kastade jag mig fram, tryckte kroppen mot marken och kröp
igenom, medan rövarnas skratt ekade bakom mig. Kylan slog emot mig som en vägg.
Natten var svart, men vinden var min vän. Jag tog mig upp på darrande ben och
sprang. Barfota, med blodet rinnande från såret, sprang jag rakt in i mörkret. Varje
andetag rev i bröstet, men marken bar mig, som pappa sagt.
Bakom mig hörde jag ropen. De hade märkt att jag var borta. Hundar skällde, kedjor
skallrade, hovslag dundrade till när någon kastade sig upp på en häst. Men jag
stannade inte. Skogen var min. Rötterna kände igen mina fötter, grenarna böjde sig för
att skydda mig. Dimman låg tjock över marken, slukade mina steg, och i fjärran skrek
en korp som om den kallade på mig. Jag sprang tills benen inte bar längre, föll ner i
mossan, gömde mig i en fördjupning mellan stenar. Bröstet hävde sig, ögonen var
tårfyllda, men jag levde. Jag var fri, för nu.
Var det här häxan hade berättat om? De ord hon en gång viskat till mig den gången en
vacker sommardag, om mörkret som skulle resa sig, om havet som skulle sluka de
svaga, om stenmuren där ingen återvände. Jag hade skrattat då. Tyckt att hennes röst
bara var gammal vidskepelse, historier för att skrämma barn. Men nu, jagad genom
skogen, blodig och ensam kändes varje ord som en sanning ristad i sten.
Mörkret. Ja, jag kunde känna det, hur det sög kraften ur luften, hur det åt sig in i hjärtat
och fick världen att kännas kallare.
Havet. Jag såg det i mitt inre de svarta vågorna som häxan beskrivit, där människors
skrik dränktes av vinden.
Stenmuren. Jag mindes hennes ögon när hon talade om den. En mur så hög och
gammal att tiden själv inte kunde riva den. ”Den som förs dit ser aldrig mer dagens ljus,”
hade hon sagt.
Jag skakade på huvudet, ville inte tro. Det kan inte vara nu. Inte här. Men rädslan låg som
en tyngd över bröstet. Och samtidigt en gnista. Om detta var det öde häxan talat om,
så kanske jag fortfarande hade ett val. Jag bet ihop. Tänkte på mamma. På Anto. På
pappas ord om björnens ande. Om mörkret ville ta mig nu, då skulle jag slåss. Men
häxans mörker var inte av jordisk sort. Det var något annat något som tillhörde en värld
vi inte kunde förstå.
Tröttheten höll på att sluka mig. Ingenting var längre bekant. Jag frös, jag var ensam,
och för första gången välkomnade jag döden. Att sluta ögonen, låta den hämta sitt
barn till ljuset, kändes inte som förlust utan som vila. Men solen tvingade mig tillbaka.
När ögonen öppnades sved de, och strålarna brände mot min hud som glöd. Smärtan
rev genom kroppen. Jag hade undkommit rövarna men till vilket pris? Var jag död skulle
jag inte känna denna tyngd, tänkte jag, och försökte resa mig. Stegen bar mig inte
långt. Jag sökte efter bär, efter något att stilla hungern med, men kroppen var svag,
orken rann ur mig som vatten mellan fingrarna. ”Jag orkar inte mer,” mumlade jag,
nästan utan röst. ”Moder Jord, heliga björn, hämta mig hem.” När jag sjönk mot mossan
och lutade pannan mot en björk, kände jag en sista gång trädets kraft, dess vita stam
och gröna krona som bar sagor i sitt lövverk. Min björk, viskade jag, innan mörkret slöt
sig.
Jag drömde om hemmet. Mamma, pappa, mina syskon, lilla Anto. Doften av nybakat
bröd, pappas mjuka röst, värmen som omslöt mig. Jag var hemma. Men så skar en röst
genom drömmen: ”Flicka… flicka…” När jag öppnade ögonen låg jag i en stuga. En
gammal kvinna stod vid min bädd, hennes hår tovigt men flätat, hennes hals smyckad
med varg- och björnklor. Jag låg på ett björnfäll, ren och plåstrad. ”Var är jag?” ”är jag i
dödsriket?” frågade jag, med svag röst ”Vem är du?”
Hon log, tog ett bloss ur sin pipa, och röken dansade som andar i luften. ”Du är hos
bergsfolket. Hos vargstammens marker. En av våra jägare fann dig i skogen. Han
trodde du var död men du bar ännu gnistan, jag heter Gerda”. Dag efter dag tog hon
hand om mig. Hon lärde mig örternas kraft, visade besvärjelser som de gamla gudarna
en gång viskat till människorna. På nätterna, vid eldens sken, talade hon om profetian.
”Vi har väntat på dig, många månar och himlavalvets förnyelser. Profetian blir sann.” Jag
förstod inte. Men hennes ord lade sig som glöd i mitt hjärta och jag hörde korpens
klagande skri utanför.
En morgon, när jag åter kunde stå på egna ben, steg jag ut ur stugan. Ljuset bländade,
kroppen darrade men jag bar den nu som en ung kvinna, inte som barnet jag varit. Då
hördes hovslag. Marken darrade, och ur dimman red ryttarna fram. Hästarna var
prydda med runor, deras sköldar blänkte som eld. Deras ledare bar mantel av
vargskinn, hans blick mörk men klar. De kallade mig Aurelia. Flickan som skulle rädda
deras folk.
Han hette Vargväktaren, ledaren för vargklanens ryttare. Hans röst bar som åska, hans
ögon var som nattens väktare. Men när han såg på mig, såg jag något annat, något
som vilade djupare, något han aldrig visat andra.
”Aureli… du finns på riktigt,” sa han förvånat men hoppfullt. ”Vi har kommit för att föra
dig dit du tillhör, enligt sägen från förr, korpens visa.” Jag drog efter andan. Orden bar
en tyngd som inte hörde till sagor längre, utan verklighet. Marken under oss tycktes
skälva, som om själva jorden kände igen namnet. ”Och om jag vägrar?” frågade jag, fast
min röst darrade mer än jag ville.
”Du har kommit till oss. Det är ditt öde, ödet som skrevs i stjärnorna långt innan du
föddes.” Hans ord bar samma tyngd som nattens valv ovanför oss. Jag kände hur något
inom mig vaknade, som en slumrande låga som äntligen fått luft. Stjärnorna… jag hade
alltid dragits till dem, alltid hört deras viskningar i vinden, men aldrig förstått varför.
”Om det är sant,” sa jag lågt, ”varför känner jag mig då mer fånge än fri?” Vargväktaren
höjde blicken mot himlen. Hans ansikte blev hårt igen, som uthugget i granit. ”För att
varje öde bär sin kedja. Men kedjan kan bli en stig, Aurelia. Du måste själv välja om du
går den som fånge… eller som befriare.”
”Vi måste skynda oss,” sade Vargväktaren och svingade sig upp i sadeln. Hans röst var
skarp nu, inte som en vädjan utan som en befallning. ”Mörkret är på väg och de
försöker stoppa din väg på alla sätt de kan.” Ett kall drog genom skogen, så isande att
grenarna knakade. Jag hörde ett viskande ljud mellan träden, som om själva skuggorna
hade fått tungor. Något följde oss, något otåligt och hungrigt. ”Vilka är de?” frågade jag,
men mitt hjärta kände redan svaret.
Vargväktaren såg på mig med de där ögonen som rymde både natt och storm. ”De som
alltid fruktat ljuset. De som vet att om du når Korpens torn, faller deras herravälde. De
kallar sig Skuggväktarna, och de kommer inte att vila.” Bakom oss knäcktes en gren.
Ryttarna spände bågarna i en enda rörelse. Hästarna stampade marken, otåliga att fly
eller strida.
”Ryttarna! Framåt!” ropade Vargväktaren, och med ett rytande av hovar kastade
hästarna sig in i natten. Jag hann knappt greppa sadeln innan vinden slet i mig, som om
skogen själv försökte hålla mig kvar. Grenar rev mot mina armar, skuggorna fladdrade
längs stigen som svarta händer som sträckte sig efter oss. Jag hörde dem, rösterna som
inte tillhörde någon människa, ett susande av hot och löften, som om mörkret själv bar
ord.
”De är närmare än jag trodde,” sade en av ryttarna bakom oss, och jag hörde hur han
drog sitt svärd även om inget ännu syntes. Vargväktaren red i täten, som om han kände
vägen utan att se. ”Håll er till stigen! Skogen lyder dem, men vägen är vår ännu!”
Ett sken blixtrade till mellan träden, inte eld, utan en sorts kall, blå glöd. Där, i ett
ögonblicks glimt, såg jag dem. Skuggväktarna. Kroppar som inte helt hörde till världen,
som rörde sig mellan grenarnas mörker som om det var deras hem. ”Snabbare!” ropade
Vargväktaren, och hästarna svarade som om de också förstod hotet. Marken under oss
blev hårdare, stigen bredare, men mörkret följde, som ett hav som vägrade släppa sitt
byte.
Jag klamrade mig fast, hjärtat dunkade som trummor i mitt bröst. Något inom mig
visste, om de hann ifatt mig nu, skulle allt vara förlorat.
Hästarna saktade av när vi närmade oss muren, vi hade ridit genom slätterna och
skuggväktarna hade lämnat oss vid skogsbrynet. Muren reste sig som ett berg, högre
än träden, byggd av stenblock större än hus. Runor brann i dess portar, eldar lyste på
dess krön. Bakom den låg fortet, där folket väntade. Och där, på trappan framför
hallen, stod Vargväktarens far, härskaren över vargfolket. Hans hår var vitt som snö,
hans ögon mörka som nattens djup.
”Jag kände ditt folk, björnfolket från flodlandet, välkommen Aureli” sade han. ”Vi var en
gång ett. Björnen och vargen höll balansen. Nu måste banden knytas på nytt, annars
faller vi alla under mörkrets makter.” Då cirklade korpen över oss, den som följt mig
sedan barndomen. Dess skugga föll över mig, och jag visste: detta var tecknet.
”Aureli,” sade han, och hans röst var tung som bergens sten. ”Du och min son måste
förenas, för att banden ska knytas på nytt. Björnen och vargen var en gång oskiljaktiga.
Nu hotar mörkret att slita oss isär. Utan vår enhet faller allt.” Hans hand sträcktes mot
mig, och i hans ögon brann både hopp och börda. Men inom mig reste sig en storm.
”Nej,” viskade jag först, sedan högre: ”Jag vill inte.”
Orden skar genom luften. Sångerna tystnade, folket drog efter andan. Jag kände deras
blickar på mig, som om hela världen höll andan i väntan på mitt svar. ”Jag är inte en
kedja som kan bindas till någon annans vilja,” fortsatte jag. ”Mitt blod, min ande, de
tillhör mig. Inte stjärnorna, inte sägnerna, inte ens dig.” Korpen cirklade ovanför oss,
dess skugga darrade över marken. Ett skri bröt tystnaden, hårt och skärande. Som om
fågeln själv ville påminna mig om det öde jag försökte fly.
Vargväktaren sänkte sin hand. Hans ansikte var hårt nu, men i ögonen fanns sorg, inte
vrede. ”Profetian talar inte om vilja,” sade han lågt. ”Den talar om nödvändighet. Om vi
inte förenas, kommer världen att rämna. Men valet, Aureli… det är ditt.”
Och där stod jag, mellan folkets ropande hjärtan, korpens tecken i skyn och min egen
vägran som en brinnande fackla i bröstet. Jag hörde min pappas röst om hoppet för
folket, att jag bar kraften för evigt befrielse för mitt folk. Jag vände om och gav min
hand till härskaren. Föreningsceremonin var vacker och stillsam, moderjord och
faderskogen stod i centrum och sången om naturens krafter fyllde luften över det nya
paret som nu gav sina löften mot varandra och mot folket där under stjärnorna. Alla
bar vitt, på mina axlar vilade ett vitt björnfäll och min makes ett vitt vargskinn. Vita mot
det mörka, ljuset mot natten. Vi var nu ett.
Åren gick. Jag bar nu mantel och krona, men mitt hjärta längtade hem. En dag red jag
och min make söderut, genom skogar och dalar, tills vi nådde flodlandet. Vid stugan
stod mamma och Anto. Mammans hår var gråare, Anto hade vuxit men i deras ögon
fanns samma värme som alltid. Jag sprang fram, kastade mig i hennes armar, kände
doften av barndomen. Anto skrattade och grät om vartannat. ”Du kom hem,” viskade
mamma.
Varghärskaren stod bakom mig, hög och stolt men ödmjuk i hennes blick. Jag tog hans
hand.
”Mor, Anto,” sade jag, ”detta är min make. Tillsammans ska vi förena folken men först
ville jag återvända hit. Till er.” Mamma strök min kind, log genom tårarna; ”då är du
verkligen hel nu, min dotter, så som det stod skrivet i stjärnorna.” Och där, vid floden
där allt börjat, slöts cirkeln. Flickan som en gång fallit i mörkret stod nu som kvinna,
varghärskarens drottning och hustru och världen väntade på hennes ljus.