En vinternatt med vargar som inte fanns

Det är något särskilt med mörkret i norr. Snön, stillheten och skuggorna väcker både skratt och rysningar, särskilt när man plötsligt börjar fundera på om vargarna sover eller jagar. Det här är en berättelse om en kall vinternatt, en överaktiv fantasi och en kärlek till mörkret som både skrämmer och lugnar.

Mörkret har alltid fascinerat mig. Hur världen ser ut utan ljus, eller bara med ett svagt sken. Allt förändras. Skuggorna förvränger formerna, färgerna försvinner, och det som på dagen känns tryggt, känns plötsligt främmande. Men jag har aldrig varit rädd för mörkret. Tvärtom. Det är som om det håller en i handen. Man ser nästan ingenting, men ändå finns det något lugnande i det. Som om världen tystnar och säger: Nu får du vila lite.

Visst, mörkret kan vara obehagligt. När man inte ser vad som gömmer sig där ute börjar fantasin jobba övertid. Men vad är det egentligen vi är rädda för? Skuggor? Djur? Oss själva?

Jag minns en kväll mitt i vintern. Vi var på kalas hos grannen, men jag fick i uppdrag att gå hem och rasta hunden. Det var kallt och mörkt, men månen lyste klart och snön reflekterade ljuset så att hela landskapet glimmade. Träden stod tysta, snötäckta, och kastade långa skuggor över fälten. Det var så stilla att det kändes som om tiden också hade frusit.

Och sen… norrskenet. Som ett konstverk på himlen. Grönt, blått, lila, färger som målade över det vita, som om naturen själv bestämt sig för att hålla nattens konsert. Jag tog med mig min kusin för sällskap. Allt kändes lugnt tills hon frågade: ”Sover vargarna nu, eller jagar de på natten?”

Vi tittade på varandra, inget sas. Men våra steg blev snabbare och snabbare tills vi sprang. Inte för att vi hörde något, inte för att det faktiskt fanns något. Men för att mörkret inte behöver bevisa något för att få oss att springa.

Väl hemma lutade vi oss andfådda mot trappräcket, tysta. Det enda som hördes var våra flåsande andetag och sen kom skrattet. Vi skrattade åt hur löjliga vi varit, rädda för vargar som troligen inte ens fanns i närheten, förmodligen. Men vi skulle ju tillbaka till kalaset, så hur skulle vi göra? ”Vi springer, sa min kusin, Ifall.”

Så vi sprang igen med vinden i halsen, snön i skorna och vargarna i fantasin. Och visst, lungorna skrek, men rädslan gav oss fart för så fungerar vi människor ibland: vi springer inte alltid från det som är farligt, utan från det som kanske skulle kunna vara det.

Det ligger i människans natur att vara på sin vakt i mörker. Det är en gammal försvarsmekanism, samma som säger åt oss att inte klappa en björn eller svara på okända nummer. Men hos mig finns den där vaksamheten bara… halvt. Jag kan fortfarande känna känslan av att bli jagad i mörkret, men det är sällan rädsla det är bara fantasin som spelar spratt.

Mörkret där uppe i norr är ändå något helt annat än mörkret här i söder. I norr är det djupare, starkare, men ändå vackrare det omringar dig, men det kväver dig inte. För även i det tjockaste mörkret lyser månen, stjärnorna och norrskenet, naturen ger sitt eget ljus. Ett ljus som inte bländar, men som visar att du inte är ensam.

Här i söder är mörkret annorlunda, det faller snabbt, året runt. Det är mörkt utan att vara magiskt. Ofta utan ljuskällor, bara svart. Det finns inga norrsken som dansar, bara gatlampor som blinkar och billyktor som susar förbi.

Men jag gillar mörker ändå, för i mörkret får tankarna breda ut sig. Där finns plats för både skratt, skräck och stillhet. Det är där fantasin får springa fritt, ibland bokstavligen och visst, ibland är det bara en helt vanlig kvällsrunda med hunden.

Men ibland är det en varg som inte finns, en måne som viskar, ett landskap som andas och ett norrsken som påminner en om att det är okej att vara lite rädd ibland, så länge man springer och skrattar åt det efteråt.