Jag körde över gränsen och blev invandrare

Det var ingen stor grej, tänkte jag. Bara en flytt från Finland till Sverige. Men plötsligt satt jag på SFI, snurrade runt i djungeln av alla sj-ljud och insåg att jag hade blivit invandrare. Inte på det dramatiska sättet, men tillräckligt för att börja fundera över vem jag egentligen var. Det började med en helt vanlig bilresa. Ingen dramatik, ingen flykt, ingen lång resa, inga tårar på en flygplats eller båthamn. Jag skulle prova på något nytt, ett äventyr men ändå med tryggheten i mina släktningar. Jag körde bara över gränsen från Finland till södra Sverige. Det tog några timmar. Och så plötsligt var jag kategoriserad invandrare.

Jag minns första gången jag satt i ett klassrum på SFI: Svenska för invandrare. Jag hade en kaffekopp i handen och försökte säga sjuksköterska utan att låta som att något hade fastan i halsen på mig. Och mitt i allt slog tanken mig: hur hamnade jag här egentligen? När blev jag “invandrare”? Det var inget jag hade planerat att bli. Jag hade bara flyttat lite åt sidan på kartan till grannlandet som ändå fanns nära mitt barndomshem.

När jag anmälde mig till kursen tänkte jag inte så mycket på namnet. Men ju fler gånger jag hörde det ”Svenska för invandrare” desto mer började det skava. Var jag verkligen en invandrare? Ordet kändes stort, nästan högtidligt fast med en negativ nyans. Som att det borde rymma något mer dramatiskt än min egen historia. Jag hade inte lämnat allt bakom mig, jag hade inte brutit upp från något oåterkalleligt. Jag hade bara… kört över gränsen och denna gång stannat, inte bara för att handla Ica butiks falukorv som inte fanns i Finlad och kört tillbaka hem.

Samtidigt satt jag där, i ett klassrum där alla av oss hade lämnat något. Skillnaden var bara hur långt bort det låg.

I vår klass fanns människor från Iran, Irak, Ryssland, Thailand, USA, Balkan och fler platser jag knappt hade hunnit besöka ens som turist. Och så jag, ensam från Finland. Läraren brukade säga att vi var som ett litet FN fast med mer kaffe och betydligt sämre svenska. Det låg något fint i det, en märklig gemenskap i att vi alla försökte förstå samma språk och ibland lika lite av världen runt omkring.

Jag minns särskilt Sahra, Layla och Tatjana. Vi skrattade mycket tillsammans. Ofta åt språket för när man plockar isär svenskan blir den nästan absurd. Jag säger det med all respekt och som finländare. Sj, sk, skj, det känns som att någon, någon gång bestämde sig för att göra det lite extra krångligt, bara för att testa tålamodet hos oss andra ( ja jag vet, jag borde nog inte uttala mig om det, jag som har finskan som modersmål…). Och där satt vi och kämpade, uttal efter uttal. Jag hade ju en grund i svenska språket som är obligatorisk i finska grundskolan, så jag borde ha haft det lätt. Det kändes inte så när det verkligen var på allvar.

Men mitt i allt skratt fanns också en tyst eftertanke. Jag trivdes i gruppen, men jag kände mig inte helt självklar där. De andras berättelser bar ofta på något tungt, något som förändrat deras liv på riktigt. Jag kände igen känslan av att vara ny, av att inte riktigt förstå, av att behöva börja om men jag bar inte på samma historia.

Jag hade lämnat Finland, ett land som på många sätt liknar Sverige så mycket att det nästan blir osynligt. Samma sorts natur, samma mörka vintrar, samma ständiga närvaro av kaffe. Och ändå började jag förstå att det finns skillnader, små men tydliga, som man inte tänker på förrän man står utanför dem.

Som bastun, som för mig var den alltid självklar som för alla finnar. Inte något man bokar in eller gör vid speciella tillfällen, utan något som används regelbundet för så har man alltid gjort. För många svenskar verkar bastun vara mer av en upplevelse, något man unnar sig ibland.

Och tystnaden, den blev kanske den tydligaste skillnaden för mig. I Finland kan tystnad vara ett språk i sig, något tryggt och något som inte behöver fyllas. I Sverige upplever jag ibland att tystnaden snabbt blir något som ska brytas, som om den vore ett tomrum istället för ett innehåll.

Det var först då jag började förstå att identitet inte bara handlar om vilket land man kommer ifrån. Den sitter i detaljerna, i hur man förhåller sig till tystnad och i hur länge man kan dricka kaffe utan att prata. Allt vad som känns naturligt utan att man någonsin har tänkt på det.

Och där satt jag, mitt bland alla dessa berättelser, och insåg att jag också bar på något. Kanske inte lika dramatiskt men ändå ett ursprung. Ett sätt att vara. Jag var inte bara “nästan svensk” jag var något annat också.

Med tiden blev det tydligare att man inte lämnar sitt ursprung bakom sig, hur kort resan än är. Det följer med i de små sakerna: i språket man tänker på när man är trött, maten man saknar utan att riktigt kunna förklara varför och hur man reagerar på tystnad eller småprat.

Samtidigt händer något annat, nästan omärkligt. Ett nytt land börjar smyga sig in. I orden man använder utan att tänka, vanorna man tar över och sättet man börjar förstå människor runt omkring sig. Och plötsligt är man inte riktigt kvar där man började men man har inte heller helt blivit något nytt. Man blir något mitt emellan.

Efter trettio år i Sverige, längre än jag faktiskt bodde i Finland är jag fortfarande, på pappret, invandrare. Och kanske är det inte så konstigt. Kanske är det bara ett ord för någon som rör sig mellan världar, oavsett hur nära de ligger varandra.

Men någonstans längs vägen slutade ordet skava lika mycket.

För jag började förstå att mina rötter inte försvann när jag flyttade. De flyttade inte alls de växte bara åt två håll. Och om jag ska vara helt ärlig så har jag också lärt mig något väldigt praktiskt:

I Sverige löser man mycket över en fika.
I Finland löser man det i bastun.

Och jag tänker att det kanske är därför jag trivs ganska bra mittemellan för jag älskar båda.