Sirpaleet / Skärvor

Joka ilta kumarrun maahan,
keräilen elämäni sirpaleita.
Ne kimmeltävät hämärässä,
pienet, suuret,
pyöreät ja kulmikkaat,
jokainen omalla painollaan.

Hiljaa niitä sovittelen,
etsien täydellistä kohtaa,
missä kylmä lasi tuntuu lämpimältä,
missä särkynyt on taas ehjä.

Vaikeinta on nähdä kokonaisuus,
kun silmä tuijottaa vain säröjä.

Tämä palapeli ei valmistu,
se kasvaa joka hetki —
uusia paloja piirtyy horisonttiin,
katoaa ja ilmestyy uudelleen.

Minä rakennan, murrun ja koen,
sopien palan paikalleen toisensa jälkeen.

Eikä loppua näy, ei pidäkään.
Sillä jokainen sirpale
on osa suurempaa tarinaa,
jonka vain minä voin kertoa,
kuiskaamalla kivelle,
että sekin on osa minua.

---

Skärvorna

Varje kväll böjer jag mig ner mot marken,
samlar ihop mitt livs skärvor.
De glittrar i skymningen,
små, stora,
runda och kantiga,
var och en med sin egen tyngd.

Tyst passar jag ihop dem,
söker den perfekta platsen,
där kallt glas känns varmt,
där det trasiga åter är helt.

Det svåraste är att se helheten
när ögat bara stirrar på sprickorna.

Detta pussel blir aldrig klart,
det växer varje ögonblick —
nya bitar ritas upp vid horisonten,
försvinner och dyker upp igen.

Jag bygger, bryts ner och upplever,
passar bit efter bit på sin plats.

Och inget slut syns till, inte heller ska det det.
För varje skärva
är en del av en större berättelse
som bara jag kan berätta,
genom att viska till stenen
att också den är en del av mig.