Jag lägger inga runda stenar längs din väg..

Det är Okänd soldat. Och ibland är det precis det som behövs för att orka stå kvar.

Att hitta tröst i krig, död och mänskligt lidande låter som något som borde föranleda ett uppföljande samtal med vården. Det är i alla fall inget som spontant rekommenderas i någon självhjälpsbok. För mig är Okänd soldat ändå varken nostalgi eller självplågeri, utan en påminnelse om uthållighet, brödraskap och den sorts styrka som inte söker medlidande utan överlevnad.

Det finns tröst som ser ut som skogspromenader, dämpad musik och andningsövningar. Och så finns det tröst som inte passar in någonstans alls, men som ändå fungerar. Inte för att den är mjuk, utan för att den är ärlig. För mig heter den trösten Okänd soldat.

Ibland tänker jag att kanske är det något riktigt fel på mig, och så är det förmodligen, som på flesta av oss på olika sätt. Att det är märkligt att hitta lugn i en berättelse som består av lera, köld, död och människor som är trötta, arga och hungriga. Varför väljer jag inte något snällare? Något som inte kräver att man ser verkligheten rakt i ögonen utan att blinka? Men trösten har aldrig funnits i att blunda. Den har funnits i att konstatera läget och fortsätta ändå. Lite som soldaten Rokka själv.

Vi bär alla våra ryggsäckar genom livet, fyllda med olika sorters tyngd. I min finns inte bara mina egna erfarenheter, utan också spår av dem som levt före mig. Jag bär i kroppen deras rädsla, deras sorg och deras förtvivlan, men också deras styrka, viljan att försvara sitt land och sina hem, brödraskapet, samhörigheten och envisheten att överleva när alternativen tog slut. Det är inget jag har läst mig till i en självhjälspbok eller anammat ur ett klipp på Instagram eller en välformulerad faktaruta. Det är något jag känner, ofta utan att ha bett om det. Just därför behöver jag berättelser som inte lindar in verkligheten i bomull. Jag behöver se hur rått och orättvist det kunde vara. För någonstans där finns också beviset på att människan klarar mer än hon tror. Att styrkan inte är något abstrakt begrepp, utan något nedärvt, levande och högst påtagligt, ibland på ett rätt osmidigt sätt.

Väinö Linna skrev kriget ur folkets perspektiv. Han väjde inte för det obekväma och försökte inte göra berättelsen vackrare än den var. I hans texter finns inga polerade hjältar, bara människor som gör sitt bästa mitt i kaoset, ofta trötta, arga och fullständigt less men med gnutta humor. Och kanske är det därför en av hans mest kända repliker fortfarande sitter kvar: “Luulet sie saatana, että mie rupeen pyöreitä kivilöitä siun polkujes varrelle asettelemaan?” (”Tror du, för fan, att jag tänker börja sätta ut runda stenar längs din väg?”). En replik som alla minns. Soldaten Rokka, som blev hjälte trots allt. Inte för att han var felfri eller särskilt diplomatisk, utan för att han var rak, ärlig och trogen sin egen moraliska inre. Han vägrade göra något bara för syns skull eller för att det såg trevligt ut i rapporten. Han hatade översittare, han var där för att försvara sitt hem, inget annat.

För mig är Rokka inte bara en gestalt i en bok eller film. Han är också något som finns i oss alla. Den där rösten som kommer fram när det är dags att dra en gräns. När man slutar förklara sig, slutar böja sig och vägrar lägga tid på tomma handlingar, vare sig det gäller krig, arbetsmöten eller livets allmänna trams. Rokka visar sig när det behövs ryggrad och uthållighet, och när tålamodet med rundade stenar längs vägen är slut.

I skolan kunde jag inte ta till mig Linnas texter. De var tunga, något man läste för att man var tvungen, sida upp och sida ner medan man räknade minuterna till rasten. Först långt senare förstod jag att det inte var texterna som saknade mening, utan att jag själv ännu inte hade levt tillräckligt för att kunna ta emot dem.

I dag återvänder jag till Okänd soldat när det är som mörkast. Ibland som film, när jag bara orkar se och lyssna. Ibland uppläst i en läsmaraton av finska kända personer, alla på sitt sätt, med finska röster som känns som hemma och som inte försöker muntra upp mig i onödan. Att läsa de själv går inte, jag behöver lyssna. Valet mellan dem säger ofta mer om mitt inre tillstånd än någon självanalys någonsin gjort.

Jag återvänder inte för kriget utan jag återvänder för påminnelsen. Om att jag bär samma uthållighet inom mig och för att få gråta. I det gemensamma gråtandet finns en stillhet, inte för att allt blir lättare, utan för att jag inte längre bär det ensam. Smärta går inte att mäta eller jämföra, och tur är väl det, för då hade vi behövt formulär.

Jag söker inte medlidande eller tröstande ord, det är inte det jag behöver. Jag söker närvaro, brödraskap och den sortens styrka som inte försöker laga eller förklara bort smärtan, utan står kvar bredvid. Kanske är det något djupt finskt i det en skillnad mot den svenska mentaliteten där tröst ofta formuleras i ord och i kramar, medan styrkan för mig finns i uthålligheten, i att bita ihop och fortsätta tillsammans.

Den finska melankolin finns där också, ständigt närvarande. Jag har kämpat emot den i åratal, tänkt att den borde gå att skaka av sig med ljus, förnuft eller ett glatt beslut. Spoiler: det gick inte. Till slut slutade jag göra motstånd, för den är en del av mig. Ett sätt att vara i världen, med blicken framåt och utan stora åthävor. Och ändå, mitt i allt detta mörker, fortsätter livet att växa. Det tränger sig igenom det hårda utan att be om lov. Och kärleken påminner om att den finns där, ibland stilla och nästan omärklig, men alltid närvarande. Det är den som håller hoppet vid liv när allt annat känns skört.

Så Okänd soldat är kanske inte en mjuk vaggvisa, tvärtom, den lugnar ingen med lavendeldoft, inga andningsövningar, inga skogspromenader med naturens helande kraft, inga försäkringar om att allt ordnar sig bara man tänker rätt. Men den håller en uppe. Och om någon tycker att det är ett märkligt sätt att hitta tröst på, så får de väl göra det.

Själv tänker jag inte börja lägga ut några runda stenar längs din väg i alla fall….