Att gå vilse i någon annans skidspår

Det finns ett fotografi från min barndom som jag alltid fastnar vid, inte för att det är särskilt märkvärdigt. Två barn i skiddräkter sitter vid köksbordet. Håret står åt alla håll, kinderna är röda av kyla. Och på bordet ligger två priser från en skidtävling. En medalj, och en liten glasskål. Men varje gång jag ser bilden tänker jag inte först på tävlingen. Jag tänker på min pappa.

Häromdagen satt jag och bläddrade igenom gamla fotografier från min barndomstid. Det finns inte så många. På den tiden sprang man inte runt med en kamera i fickan som idag, tack och lov, kanske. Vissa ögonblick fick bara vara just ögonblick. Men en bild får mig alltid att stanna. Den är tagen i köket hemma. Jag och min bror sitter där i våra skiddräkter, håret står åt alla håll, kinderna är röda av kyla och ansträngning, och vi har det där uttrycket som barn får när de tror att de just erövrat världen. Vi hade fått glass och världen stod stilla en stund, en stund av lycka.

Mamma ville föreviga ögonblicket. Det var inte varje dag min bror och jag var lyckliga över exakt samma sak, på exakt samma plats, utan att någon av oss försökte sabotera för den andra. Jag var kanske åtta år då. Och mirakel händer tydligen ibland, vi placerade oss båda två. Jag vill minnas att min bror blev tvåa och jag trea. Han fick en medalj runt halsen, en riktig medalj, blank och fin. En sådan man kunde gå runt med och känna tyngden av mot bröstet. Själv fick jag en liten glasskål i miniatyr. Missförstå mig inte, den var jättefin, men innerst inne hade jag ju också velat ha en medalj att gå runt med och visa upp. De kom senare. Men just den dagen var det en liten glasskål och en väldigt stor stolthet. Den glasskålen står i vitrinskåpet hos mina föräldrar, den hör till där mer än vad den hör till hos mig. Den liksom binder ihop alla känslor och mödan som jag upplevde i min barndom just då.

Hemma väntade det belöning också, vi fick varsin glasspinne. Och det var inte småsaker på den tiden, glass fick vi bara på helgen, och bara en. Det var inget man slängde i sig framför tv:n en tisdag. Nej, det var något man längtade efter i flera dagar, nästan som en religiös upplevelse. En njutning utan dess like.

Skidåkning däremot, det var aldrig riktigt min passion eller njutning för den delen. Det var mer min pappas, jag älskade min pappa, stöttepelaren och tryggheten i vår familj. Och som den där snälla, plikttrogna dottern jag var, så kämpade jag på. Inte för att jag brann för sporten, utan för att han gjorde det. Jag hade ett par skidor, rejäla, Made in Finland, vilket redan där antydde att de var byggda för att överleva både snöstormar och mindre naturkatastrofer. De var breda, stabila och greppade snön både uppför och nedför. Det enda de inte riktigt greppade var min entusiasm.

Pappa vallade dem så gott han kunde inför tävlingarna. Han stod där vid köksbordet och jobbade med all den koncentration som annars brukar vara reserverad för OS-åkare, han önskade nog att jag hade kommit dit någon dag. Och jag berömde honom alltid. Även de gånger skidorna betedde sig mer som två trotsiga plankor än som tävlingsutrustning. Pappa körde till och med upp skidspår runt åkrarna hemma så att jag skulle ha perfekta träningsförhållanden. Jag hade alltså en privat träningsanläggning innan jag ens fyllt tio. Jag tränade och åkte, varv efter varv, för man gjorde så. Man bet ihop och gjorde det man skulle.

Eftersom jag var så inne på skidåkning, fick jag visa det även på idrottslektionerna i skolan. Förväntningarna fanns där från alla håll, tränade man så hårt så skulle man prestera i alla lägen. Och ni ska veta att i Norrland, vintern är lång…

Sen kom dagen då jag fick nya skidor och här snackar vi uppgradering. Plötsligt var de gamla breda, trofasta hakkapeliittaskidorna historia. I mina händer låg istället smala, eleganta skatingskidor från Fischer i Österrike. Rena racermaskinerna, sådana skidor som ser ut att kunna vinna tävlingar helt på egen hand. Känslan var… blandad. Jag var förstås glad och tacksam. Vi hade inte de pengarna egentligen så tillsammans med de nya skidorna kom ansvaret att leva upp till de, även om det aldrig sades högt. Jag var bara ett barn, men någonstans där inne förstod jag också exakt vad de betydde. Nu fanns det inga ursäkter längre, nu förväntades det mer. Så jag åkte, och jag tävlade, och åkte lite till.

Fristil, eller skating som det så fint heter är inte direkt kroppens favoritaktivitet. Höfter och ben ligger i en ganska onaturlig vinkel, lederna får jobba hårt i alla lägen utan paus. Till slut började mina hälsenor protestera. Varje gång jag lyfte foten från skidan högg det till som om någon stuckit in en liten sten rakt in i senan. Men jag sa inget i början, jag ville ju inte vara den som klagar i onödan och det ingår inte i den finska mentaliteten. Klaga, finns inte i vårt ordförråd. Så jag bet ihop, ett tag till, och ett tag till. Att svika någons förhoppningar, den som står dig nära, fanns inte i min värld.

Tills det inte gick längre.

Min lilla skidkarriär om vi nu ska vara generösa nog att kalla den så, slutade med två ben och fötter med inflammerade hälsenor. Det tog flera år innan jag ens tog på mig ett par skidor igen. Men bilden finns kvar. Där står vi fortfarande, jag och min bror, rufsiga, röda om kinderna, glassen i handen och lyckliga över våra placeringar. Han med sin medalj, jag med min lilla glasskål. Och någonstans bakom kameran och mamman står nog pappa, lite stolt, lite förhoppningsfull. Och jag vet att allt han egentligen ville…var att vi skulle känna samma glädje i spåren som han gjorde. Och han var inte besviken, han var stolt för att jag gjorde mitt bästa.

Och trots allt, trots ömma hälsenor, tävlingar jag aldrig riktigt drömde om och spår jag ibland gick vilse i, så finns där fortfarande något varmt kvar. För i varje spår låg också något annat, hans tro på mig att jag kan klara av allt. Och kanske var det ändå den största vinsten av alla att han trodde på mig.