Bestiga Mount Everest, med papper och penna

Vi bär alla på något som alltid följer oss, utan att vi märker det. För mig är det språket, inte bara orden, utan hela sättet att tänka och känna. Det är det som gör mig till den jag är, och det följer mig genom livet, alltid närvarande, alltid en del av mig.

Jag har ett modersmål som anses vara ett av de mest komplicerade i Europa. Finskan, med sina grammatiska byggstenar och alla dessa ord som kan byta betydelse på en sekund. I skolan var modersmålslektionerna de mest krävande för många, men inte för mig. Jag var bra på det. Språk har alltid varit min styrka. Men för andra satte finskans grammatiklabyrint ofta käppar i hjulet. Och för den som lär sig språket som vuxen kan det kännas som att bestiga Mount Everest. För mig däremot blev finskan inte bara ett modersmål, den blev min grund, min identitet. Den finns alltid där, i mitt sätt att tänka, känna och förstå världen.

Svenskan var vårt andra obligatoriska språk, och den kändes lätt. Precis som engelskan. På båda dessa språk hade jag högsta betyg, och jag älskade känslan av att få nya dörrar öppnade. Främmande språk betydde frihet, förståelse och äventyr, och jag tog emot dem med öppna armar.

För att utmana mig själv valde jag ryska som tillval. Men där kände jag tidigt att allvaret började. Redan på de första lektionerna tappade jag självförtroendet. Uttalen föll aldrig på plats, hur jag än kämpade. Alfabetet och grammatiken lärde jag mig, men ljuden ville inte fastna. Min lärare slet med mig, hon gav aldrig upp men till slut gjorde jag det. Betygen blev ändå bra, men någon rysk tolk blev det aldrig av mig.

Jag växte upp vid älven som skiljer Finland och Sverige åt, men där bron band oss samman. Vi for ofta över för att handla, och det var inga konstigheter. På den svenska sidan talades också finska, eller meänkieli som det heter nu. Vi var samma människor, oavsett vilken sida av älven vi stod på. Jag behövde aldrig använda svenskan, trots att jag kunde den så väl.

När jag senare flyttade över tusen kilometer söderut var jag stolt över min svenska och redo att etablera mig i detta ”grann- och hemland”. Men där tog det tvärstopp. Plötsligt fanns inte orden där. Osäkerheten tog över, och rädslan för att göra bort sig lade sig som en mantel över mig. Engelskan kändes tryggare, så jag tog till den i stället. På min lärlingspraktik hos en travtränare blev det många missförstånd, jag pratade engelska, han svarade på svenska med travtermer jag aldrig hade hört. Vi skrattade mycket, kanske mer åt varandra än med varandra.

Med tiden vågade jag mer, och till slut fann jag min väg i svenskan på riktigt. Nu har jag två språk som jag använder med stolthet. Även om det ibland känns som att jag inte helt äger varken det ena eller det andra. Det som består är att jag ofta tolkar budskap på ett finskt sätt, vilket inte alltid fungerar i svenska sammanhang. Men jag klarar mig, jag växer, jag fortsätter. Och framför allt: jag är stolt över mina språkkunskaper. För finskan finns alltid kvar inom mig, inte bara som ett språk, utan som min identitet.

När jag tänker på det nu, inser jag hur djupt språket sitter i mig. Det är med mig i allt jag gör, i allt jag tänker och känner. Jag kan flytta, byta språk, försöka anpassa mig men finskan är alltid där, som en röst från barndomen, som en rytm jag inte kan släppa. Den påminner mig om var jag kommer ifrån, vem jag är, och varför jag ser världen på det sätt jag gör. Det är inte bara ett språk. Det är jag. Och jag tror att det alltid kommer att vara så. Jag har faktiskt bestigit Everest, med bara papper och penna.