En norrlänning sökes till reklamkampanj – med stark och egensinnig personlighet

Orden i annonsen fångade mig: stark och egensinnig norrlänning sökes. Jag följer minnen och tankar genom platser och människor som format mig, och funderar på vad det betyder att bära sin identitet med sig, vart man än är.

Jag identifierar mig som norrlänning. Inte som en titel utan som ett faktum. Det är så jag fördes in i världen och växte upp. Det var inget man pratade om, inget man satte ord på utan det bara fanns där, i hur dagarna såg ut, i hur man gjorde saker, i hur man inte gjorde en grej av allt hela tiden. Och det där har följt med mig vart jag än har varit, oavsett adress, oavsett sammanhang.

När jag såg annonsen tänkte jag först något för mig kanske. Det var en spontan tanke, nästan lite rolig men men fastnade jag på orden stark och egensinnig och började fundera på om det är så vi upplevs. Som om någon tittat på håll och dragit slutsatser, inte fel nödvändigtvis, bara väldigt förenklat.

Stark. Jag tänker på ett kök tidigt på morgonen, ljuset fortfarande blått, någon som redan varit vaken länge utan att det märktes. Kaffet kokar, inte för att det är mysigt utan för att det ska drickas. Inga stora ord, inga peppande fraser bara ett konstaterande om vädret, om något som behöver göras, och sen gör man det. Det var aldrig heroiskt det var bara vardag.

Jag tänker på hur man lärde sig att inte ropa i onödan. Att lösa saker själv först, att fråga när det verkligen behövdes. Och på hur styrka mer handlade om uthållighet än om att stå längst fram. Om att bära saker länge utan att tappa bort sig själv i det.

Egensinnig. Jag ser människor som gör saker på sitt sätt utan att kalla det något alls. Som inte ändrar sig bara för att någon tycker annorlunda, inte av trots, mer av vana. Som vet vad som funkar. Humor som kommer snett, ibland så torr att man missar den helt om man inte lyssnar ordentligt. Ett “jaha” som kan betyda allt från medhåll till total skepsis beroende på tonläget.

Jag minns tystnader som inte var pinsamma, som bara var pauser som gav plats. Tystnad som än idag är en del av mig och så viktig och hem för mig. Jag minns hur man kunde sitta länge utan att säga något och ändå känna sig i sällskap. Hur det formade mig mer än alla försök att förklara vem jag är.

Att växa upp så gör något med ens blick med hur man ser på världen. Med hur man rör sig genom rum är andra gärna fyller tomrummet med ord. Jag bär med mig det där hela tiden ett slags inre tempo som inte alltid matchar omgivningen. Ett sätt att vara som inte kräver uppmärksamhet men som ändå tar plats.

Så när någon söker en norrlänning till en reklamkampanj kan jag inte låta bli att tänka att de nog söker en bild. Något igenkännbart eller något som går att paketera. Det jag känner igen i mig själv är något som inte riktigt låter sig göras om till budskap. Det visar sig i fel ögonblick, i hur jag svarar, i hur jag låter bli, i hur jag skrattar lite för sent.

Jag är norrlänning för att det är så jag blev till det är inget jag tar på mig. Det är något som sitter kvar, i minnena, i kroppen, i sättet att vara människa. Och om det upplevs som starkt och egensinnigt från håll, då får det stå för dem.

För mig är det bara liv.
Så som det blev.
Och så som det fortsätter att följa med, vart jag än går.