Hemma vid rik

När man efter så många år återvänder till sina rötter, till platsen där allt en gång
började, förvandlas man till barn på nytt, på något sätt. Känslan av förväntan. Trots att
större delen av mitt liv har utspelat sig i helt andra miljöer, är det något med
hembygden som talar direkt till hjärtat.

Jag känner barndomens dofter, nyklippt gräs, kåda, nybakat bröd. Jag känner det
varma gräset under mina bara fötter, och det iskalla vattnet i ån som ger mig rysningar
ända in i själen. Men framför allt känner jag mig rik. Rik på minnen, på trygghet och på
tacksamhet.

Även om livet borta har format mig till den jag är idag, lever den norrländska finska
magin i mig, en urkraft som bara blivit starkare för varje år som går, ju äldre jag blir.
Den bor i mitt blod, i mitt hjärta, i min själ. Jag har en vägg att luta mig mot när livet
sätter mig på prov. När allt känns hopplöst, har jag mitt ursprung att lita mig på. Det är
där min styrka bor. Det är där jag alltid finner ro.

Och när vinden sveper genom träden och för med sig viskningar från förr, hör jag
rösterna från dem som gått före mig. Deras kraft, deras kamp, deras kärlek, allt lever
kvar i marken jag står på. Det finns en stilla visdom i de mossbeklädda stenarna, i de
böjda björkarna som stått där i generationer och sett livet passera i långsam takt.
Jag ser tillbaka med ödmjukhet och vördnad. Inte allt var enkelt, inte allt var ljust, men
det fanns en ärlighet i tillvaron, ett lugn i det enkla som inte går att hitta någon
annanstans. Det är där jag hämtar mitt mod. Det är där jag minns vem jag är, när
världen försöker få mig att glömma.

För varje gång jag återvänder, lämnar jag inte bara fotspår i gruset, jag plockar också
upp delar av mig själv som jag kanske tappat på vägen. I det kalla vattnet, i den tysta
skogen, i doften av ved och sommarängar, återvänder jag till en inre plats där allting är
helt. Och kanske är det just det som är hem, inte en plats på kartan, utan ett tillstånd av
varande. En plats där hjärtat slår lite långsammare, tankarna blir klarare och själen får
vila.

Min mamma och pappa finns där än. Inte bara i huset som står kvar, med sina välbekanta
ljud och dofter, utan i allt som omger mig. I hur solen faller över trappan där vi brukade
sitta, i kaffekopparnas klirr och i skratten som ännu ekar mellan väggarna. De bär på
min historia, på sina egna minnen, och möter mig med samma ovillkorliga kärlek som
när jag var liten, kärlek på deras vis.

Mina syskon väntar där också. Med sina egna liv, erfarenheter och ärr, men med
samma blick som säger: ”Jag vet var du kommer ifrån.” Mellan oss finns ett tyst språk,
byggt av barndomens lekar, syskonbråk och kvällar under midnattssolen. Inget behöver
förklaras, allt bara är.

Att samlas igen, i detta landskap som rymmer vår gemensamma grund, är som att
stiga in i en varm famn. Tiden må ha passerat, men banden har aldrig brustit. Vi bär
varandra, på sätt vi ibland glömmer men alltid minns när vi möts.
Och där, mitt i allt det välbekanta, kan jag andas fullt ut. För i deras närvaro, och i
platsens stilla styrka, blir jag hel igen.