Himlens färger

Jag hade väntat så länge på resan tillbaka till mina hemtrakter, som alltid när längtan drar i mig. Under hela året har en stark saknad hållit mig fast, som ett osynligt grepp jag inte kunnat slita mig ifrån. När jag blundar ser jag den där himlens blåa nyans, de gröna fälten och hör den porlande åns mjuka sång. I mina tankar är jag redan hemma, om och om igen.

Förväntningarna på det som väntar fyller mig med både hopp och vemod.

Mina tankar återvänder alltid till barndomens somrar, de varma dagarna utan bekymmer, när det bara var jag och min värld. Det är den känslan jag fortfarande söker efter. Ibland får jag smaka på den, om än bara en liten stund, barndomens oskuldsfulla glädje, dagen som är just här och nu.

Allt runt omkring mig har förändrats, ändå är det likadant, och samma gamla ansikten bär på samma historier. En tacksamhet växer inom mig när jag känner den kärlek och värme som alltid möter mig här.

Alla mina sinnen är vakna och hungriga, de suger åt sig varje doft, varje ljud, varje syn och jag försöker pressa in allt i minnet, i mina lådor av minnen, så att ingenting ska glida bort.

Men ibland försöker jag för hårt. Jag är rädd att om jag inte tar vara på varje sekund av den korta tiden hemma, så kanske jag missar något viktigt.

Så jag sluter ögonen och andas djupt. Lugnet sköljer över mig. Allt det jag så desperat försöker fånga är redan en del av mig. Min mammas och pappas kärlek, mina syskons glada skratt och varma famnar. Naturen där jag växte upp, den omfamningen som alltid finns kvar.

Det här, allt detta, kommer aldrig att försvinna. Jag behöver bara blunda för att se alla himlens färger, mitt hem, just här och nu.

Men tiden är alltid för knapp. Så mycket att säga, så lite tid att stanna kvar. Det är i de stunderna jag förstår att tiden är både min vän och min fiende. Den ger mig minnen som glimmar starkt, men den tar också ifrån mig de där ögonblicken som aldrig går att få tillbaka. Men kanske är det just det som gör dem så värdefulla, den flyktiga skönheten, som fångar hjärtat och aldrig släpper taget.

Min familj, med deras skratt och närvaro, är som en trygg hamn i denna flyktiga värld. De berättar historier från förr, och deras röster väver samman dåtid och nutid till en varm filt jag kan svepa omkring mig när världen känns kall. Jag känner deras kärlek i varje blick, i varje ord och i varje tyst stund vi delar tillsammans.

Och naturen, den stora, eviga naturen, är min ständiga följeslagare. Skogarna, ån, himlen som ändrar färg i varje ögonblick. De är mina tysta vänner, mina rötter och min frihet. De lär mig att allt har sin tid, att livet pulserar i rytmer som jag inte alltid kan styra, men som jag kan lyssna till.

När jag återvänder hem, möts jag av allt detta med öppna armar. En plats som bär alla mina färger, alla mina drömmar och allt jag är. Där finns en trygghet jag alltid kan återvända till, även när jag är långt borta.

Tornedalen, mitt hjärtas hem.