Septembernatten, mellan frihet och stillhet

Det finns en tystnad i septembernatten som talar klarare än ord. Ljuset dröjer sig kvar,
mörkret smyger närmare, och naturen glänser en sista gång i sina färger. För mig har
september alltid varit något extra, jag minns ridturerna i norr, vinden som slet i
ansiktet och känslan av att vara helt fri.

Jag har tidigare skrivit om midsommarnattens magi, men det finns en annan tid på året som berör mig minst lika starkt, september. För magin stannar inte vid midsommarmorgonen; den vaknar åter till liv under septembernätterna. Visst är det märkligt hur just september skiljer sig från årets andra månader? Ingen annan månad har samma uppdrag, att hålla ordningen, att ge året en rytm.

När jag växte upp i norr tänkte jag inte så mycket på årstidernas egenart, men september hade redan då en särskild plats i mitt hjärta. Jag är född och uppvuxen i naturens famn, där kontrasterna mellan årstiderna är tydliga, nästan brutala. Man skulle kunna tro att maj och juni vore de bästa månaderna då den första värmen återvänder, då naturen fylls av kraft och styrka. Och det är sant, de månaderna har sin
glans. Jag är själv född i maj. Men trots det kommer den bara på andra plats för mig.

I norr, i september, är skogarna fulla av bär, och det var vår fritid att springa där och plocka av hjärtats lust. Men det gillade även rovdjuren. Jag såg dem sällan, men jag visste att de fanns där. När jag tog mina långa ridturer med min gamla montéhäst kunde hon plötsligt frysa till på plats. Jag kände hur hennes kropp vibrerade och hur hjärtat bultade, hon hade förnimmat något i skogen, kanske björn, kanske varg. Hon spärrade sina ögon och näsborrarna och frustade ut i den kalla luften, som om hon ville varna mig. Och i samma sekund bar det av i full galopp hemåt. Mina ögon vattnades av den hårda vinden mot ansiktet, men jag var inte rädd. Tvärtom, jag kände mig fri, som om jag var en del av skogen och vinden själv. Vi kunde ha slagit ihjäl oss, både hon och jag, särskilt när den sista biten hem gick längs en landsväg. Men vi klarade oss alltid, kanske just för att vi var så snabba. Den där blandningen av fara, fart och frihet var lika skrämmande som berusande, och det har etsat sig fast som en av mina starkaste minnen av september.

September bär även något annat. Luften blir klarare, mörkret tätare, och nätterna får en stillhet som jag inte hittar någon annanstans i året. Stjärnorna syns skarpare, dimman rör sig över fälten som en viskning, och i naturens tystnad finns en påminnelse om att allt går mot vila men ännu lever. Det är också månaden som förbereder året för vintern. Man kan ännu känna sommarens värme i solens strålar, men vinden bär redan med sig ett löfte om kyla.

September är som en bro mellan två världar: ljuset som dröjer sig kvar och mörkret som sakta tar över. Naturen glänser en sista gång i sina färgsprakande dräkter, innan allt tonas ner i vinterns stilla palett. Träden står som flammande facklor i gult, rött och orange, som om de vet att deras prakt snart faller till marken. Och kanske är det just därför september känns så mänsklig. Den påminner oss om våra
egna övergångar.

Livet består av årstider som inte alltid är lika synliga som naturens, men lika verkliga. Vi bär alla på våra egna vårar och somrar, tider av tillväxt och blomstring. Men förr eller senare kommer höstens mognad, där vi ser tillvaron i ett nytt ljus. Det är en tid då vi förstår att det sköra också är vackert, att det tillfälliga bär på en egen sorts evighet.

September lär oss att förändring inte alltid är något att frukta. Liksom bladen faller för att marken ska få näring, måste också vi släppa taget ibland, för att lämna plats åt något nytt. Varje avslut bär på en början, varje mörker på ett frö av ljus. Kanske är det därför jag älskar september mer än någon annan månad. Den talar både till kroppen och själen. Den låter mig känna sommaren en sista gång, samtidigt som
den försiktigt förbereder mig för vinterns vila. Och i det sköra ögonblicket mellan värme och kyla, mellan liv och stillhet, finns magin, inte bara i naturen, utan i själva livet.