Sju sorters blommor, Midsommarnattens magi
När natten aldrig blir mörk och tystnaden bär på gamla hemligheter med midsommarnattens magi i Lapplands hjärta.
Minns du, mitt barn, den midsommaren hos mormor?
Hur vi satt på verandan, alldeles tysta, med yllefilt över axlarna trots att luften var varm.
Natten var ingen riktig natt, det var en midsommarnatt, ljusets tid, då solen aldrig
försvinner utan cirklar bakom horisonten, för att stanna kvar och betrakta våra liv.
Du satt bredvid mig, liten och nyfiken, och du frågade:
”Är det natt nu?”
”Ja,” sa jag. ”Midsommarnatt. Men här i norr betyder natt inte alltid mörker. Här
betyder det tystnad, ljus, och något som inte riktigt går att förklara, något magiskt.”
Där var vi, du och jag, och omkring oss vilade tystnaden.
Bara älvens porlande hördes, det där välbekanta, jämna ljudet, som en gammal sång.
Fåglarna hade tystnat, inget rörde sig.
Ändå var luften full av liv, inte sådant man ser, utan sådant man känner, som om
skogen hade både blick och andedräkt.
Jag började berätta för dig om gamla seder.
”Mormor berättade för mig, och nu berättar jag för dig:
på midsommarnatten är världen som tunnast. Gränserna mellan dröm och verklighet,
mellan människor och annat, suddas ut.
Ibland viskar skogsfolket.
Ibland kommer förfäderna för att se hur vi har det.
Och ibland bär vattnet en uråldrig sång, om man bara lyssnar tillräckligt tyst.”
Du sa att du ville höra om magi. Så jag berättade:
Sju blommor.
Från sju olika ängar, plockade i tystnad.
Man fick inte tala, inte vända sig om.
Blommorna lades under kudden, och i drömmen såg man något – kanske en
livspartner, kanske ett budskap om framtiden.
De gamle trodde att den som lyssnade riktigt noga kunde få se en vit korp som bar
med sig bud från en annan värld.
Eller höra vattenväsen sjunga om tider som ännu inte kommit.
Jag berättade också att om någon skrattade ensam mitt i midsommarnatten, skulle
man inte gå fram.
Det kunde vara en syn från skogen, som tagit en människa med sig för en stund och
det var inte säkert att hon någonsin skulle bli riktigt densamma igen.
Men du, du blev inte rädd.
Du nickade bara tyst, reste dig, såg mot skogsbrynet och ängen.
Du gick iväg med stilla steg, och jag vet inte om du hann plocka alla sju blommor.
Men jag vet att du mötte något den natten, även om du aldrig pratade om det.
Jag blev kvar på verandan.
Älven porlade fortfarande, och midsommarnatten vilade över hela landskapet.
Ljuset var av ett slag som inte kan beskrivas, inte gult, inte vitt, utan som ett gammalt
minne som inte längre behöver ord.
Jag kände att du hade blivit sedd.
Skogen hade lagt märke till dig.
Här i norr, där sommarnätterna aldrig blir mörka och älven aldrig slutar sjunga,
försvinner inte magin.
Den blir bara tyst och väntar på att någon ska kunna lyssna igen.