”När solen går upp påminns vi om livets möjligheter, när den går ner om vilan och försoningen. Den bär på kraften att förena oss med alla som kommit före oss och alla som kommer efter. Samma sol som våra förfäder såg, ser vi nu. Samma ljus som faller över de mörkaste platserna, faller också över oss”
Jag minns så tydligt den kvällen i förintelselägret Birkenau, som om det vore igår. Solen höll på att sjunka bakom horisonten, och himlen brann i rött, orange och gyllene toner. Det var som att himlen ville tala till mig, som att solen med sina sista strålar ville svepa in hela platsen i ett skimmer av hopp. Jag stod där, mitt i en av världens mest fasansfulla platser, och såg hur det mörka och hemska för en stund kläddes i skönhet. Det var en kontrast så stark att det nästan kändes overkligt. Jag tänkte: kanske vill solen visa oss att även här, på en plats där så mycket lidande och förtvivlan ägt rum, finns ljuset kvar.
När jag stod där kände jag hur min kropp fylldes av stillhet. Jag blundade en stund och tackade alla de människor som förlorade sina liv där, att jag fick besöka deras sista plats. Tackade för att jag fick känna deras närvaro omkring mig, för att deras berättelser nådde fram till mig och blev en del av mig. Det kändes som att solnedgången blev ett sista avsked, en påminnelse om att även när mörkret försöker ta över, så finns ljuset kvar. Den solnedgången var ovanlig, men jag vet att varje gång jag ser en liknande himmel återvänder jag dit i tanken. Och då hör jag alltid min farmors ord: ”Så länge solen går upp, finns det hopp.”
Hon hade levt genom krig och prövningar, burit på minnen hon aldrig delade, men ändå bar hon vissheten om att solen alltid återvänder. Orden har blivit en del av mig, som en påminnelse om att aldrig ge upp. Kanske är det därför jag älskar soluppgångar så mycket. När jag ser solen stiga över horisonten känns det som att världen öppnas igen, som att livet erbjuder mig ännu en chans. Varje solstråle är en påminnelse om att morgondagen är en ny möjlighet, oavsett hur gårdagen såg ut. Jag tar emot den med öppen famn, som ett löfte om att jag kan börja om, om och om igen. Och när solen går ner på kvällen ger den mig något annat, en känsla av vila, av att det är okej att lägga ner allt som varit och förbereda sig inför det som väntar.
När jag lyfter blicken mot solen tänker jag på hur många människor före mig som gjort detsamma. I årtusenden har människor vänt sig till solen. Den har avgudats, tillbetts, offrats till. Den har varit källan till liv, kraft och hopp i alla kulturer. Att jag nu står här, påminns om allt detta, knyter mig samman med alla som levt före mig. Samma sol som de såg då, ser jag nu. Det är en länk genom tiden från det förflutna, genom nuet, in i framtiden.
Den kvällen i Birkenau blev det särskilt tydligt för mig. När himlen färgades i rött kändes det som att solen själv sa: ljuset dör aldrig. Inte ens på de mörkaste platserna.
Ibland undrar jag hur mitt liv hade sett ut om jag hade stannat kvar i mina rötter. Hade jag gjort andra val? Gått andra vägar? Tankarna kommer och går, men till slut vet jag att det inte spelar någon roll. För jag bär alltid mina rötter med mig. De är en del av mig, de påminner mig om vem jag är, och de ger mig styrkan att möta livet som det är. Och mitt i allt detta finns solen. Den som förenar oss genom historien, den som människor dyrkat, fruktat och hoppats på. Den som fortfarande lyser för oss alla. Den som ger oss liv och som i samma andetag kan ta det ifrån oss.
För mig är den inte bara himlakroppen som ger liv, utan också en ständig följeslagare. Den ser till att jag orkar, att jag vågar, att jag kan fortsätta. Solen, den ger mig hopp. Alltid.
