En vuxen människa, sex minusgrader och dålig attityd

Det är sex minusgrader ute. Min hund är överlycklig och jagar snöflingor utan större eftertanke om morgondagen. Själv står jag bredvid, fullt påklädd, och fryser av princip. Det är egentligen inget väderproblem, jag har ju vuxit upp med vintrar som inte visade barmhärtighet, bara kläder som fungerade och en viss uthållighet. Ändå står jag här nu, med bättre utrustning än någonsin, och längtar efter mina yllevantar som räckte.

Det är sex minusgrader ute och jag är på dåligt humör, inte lite irriterad, utan sådär oproportionerligt missnöjd som bara vuxna människor kan vara när vädret inte samarbetar. Det blåser, det biter i kinderna och jag suckar högt, som om någon tvingat mig ut personligen.

Sex minusgrader: objektivt sett: inget problem, emotionellt sett: fullständig kris.

Det märkliga är att jag faktiskt vet bättre. För jag har vuxit upp med vintrar som inte förhandlade. Vintrar där minus trettio inte var en extrem situation utan ett faktum. Man tittade på termometern, nickade lite och drog upp dragkedjan tills ansiktet försvann. Det fanns inget utrymme för dramatik. Bara kläder och disciplin.

Livet fortgick ändå. Pappa åkte till jobbet. Jag åkte till skolan.

På den tiden fick man ju åka skidor till skolan, eller i alla fall i teorin, eller rättare sagt i berättelser. Genom djupa skogar, förbi vargar och annat som vuxna gärna lägger till för effekt, riktigt farligt, eländigt men nödvändigt. I verkligheten åkte jag skoltaxi. Men inte min pappa i sin ungdomsår, nej, han tog skidorna. Det fanns ju inga riktiga vägar, enligt honom. Samma pappa som glatt kunde rycka mössan av sin lillasyster Anneli och ropa att hon skulle bli sinnessjuk utan något som värmde hjärnan. Syskonkärlek när den är som bäst….

Själv fick jag skjuts. Det inser jag nu var ren lyx och då kändes det mest kallt, alltid var det kallt. Fingrar och tår som domnade bort av kylan och sedan gjorde så ont när man tinade dem mot ett element, att man undrade om det var värt det. Alltså, det var det enda sättet att får värme snabbt, ont eller ej.

Alla hade overaller, rånarluvor, raggsockar och yllevantar. Yllevantar som var tjocka, otympliga och fullständigt opraktiska men de värmde, så länge de var torra. För blev de blöta var de inte längre vantar, utan två tunga, kalla påminnelser om att man gjort fel val i livet. Fast det visste man ju inte då som barn, nu vet jag, om det nu är till någon hjälp.

På vårvintern skulle man bygga snögrottor, alltid. Oavsett snöns konsistens eller vantarna man bar. Mina yllevantar hatade detta. De sög åt sig vatten som om det var deras livsuppgift, blev tunga som skuld och iskalla på ett sätt som inte går att beskriva med snälla ord.

Vid ett tillfälle, under en familjevinterutflykt med skoter, frihet, äventyr och mild livsfara i ett, fick jag en snilleblixt. Mina vantar var blöta men vi hade en brasa. Klart de skulle torka där. Jag lade dem lagom nära elden, inte i elden, jag var ju inte dum. Problemet var bara att eld inte bryr sig om barns självförtroende. Istället för torra, varma yllevantar fick jag två svartbrända, stela objekt som luktade rök, misslyckande och dåligt omdöme. De gick inte att använda, de gick knappt att förklara.

Jag minns ingen utskällning. Bara ett djupt vuxet andetag och ett ”ja… det där var ju synd”. Det var ofta så, man fick lära sig själv.

Och ändå längtar jag efter dem. Mina yllevantar. Tjocka och gosiga, lite kliande, med svag doft av fukt och rök. Vantar som krävde respekt, som fungerade, så länge man gjorde rätt.

Kanske är det inte vantarna jag saknar. Kanske är det känslan av att vintern var något man stod ut med, inte analyserade, att kylan var självklar. Att minus trettio inte krävde massa åsikter och gnäll.

Min hund har redan rusat vidare, hon jagar nästa snöflinga, helt ointresserad av temperatur, minnen och principer. Själv står jag kvar, en vuxen människa, i sex minusgrader. Med bättre utrustning än någonsin och en märkbart sämre attityd.

Och ändå längtar jag efter yllevantar som räckte.