Rötternas sång

Jag växte upp mitt i skogen.
På en plats där träden viskade och en liten å sjöng sina egna sagor.
Den ån… den var liten, men för mig var den hela världen.
På somrarna sprang jag barfota längs dess strand.
Jag byggde dammar av stenar och kvistar,
såg hur vattnet tålmodigt slingrade sig förbi
precis som tiden rör sig förbi oss alla.
Jag skickade iväg små båtar av grenar,
och lät fantasin föra mig långt bort
till stora äventyr längs åns slingrande väg.
Skogen runt omkring var som ett andra hem.
Dess doft, gran, fuktig jord, blommande äng fastnade i huden och i kläderna.
Barndomens somrar var oändliga.
Om kvällarna satt jag på en sten vid ån och såg solen gå ner i vattnet, där den fastnade
och världen fick en gyllene kant för en stund.
När vintern kom och älven frös till is,
snörde jag på mig skridskorna och gled över dess vita yta.
Vi gjorde utflykter i djup snö, tände eldar och lyssnade på kölden som sjöng i
grenarna.
Det livet… det var enkelt.
Men då var det helt.
Åren gick.
Livet förde mig bort till ett annat land, andra skogar.
Sverige har gett mig mycket.
Det har blivit ett nytt hem, en ny möjlighet.
Men…
djupt inom mig
gråter mina rötter.
De längtar tillbaka till ån, till skogen,
till tystnaden där man lärde sig att lyssna
inte till ord, utan till vind, vatten och himlens andetag.
Den lilla ån…
den flyter fortfarande i mina ådror.
Dess kalla vatten och vårens islossning
bär mig fortfarande, även om mina fötter går på främmande jord.
Min finskhet, min tornedalska själ,
har aldrig försvunnit.
Den lever i varje andetag jag tar, i varje ögonblick av saknad.
Ibland, när kvällen är särskilt tyst
sluter jag mina ögon
och återvänder hem..
Till det barn som fortfarande springer barfota,
fri, hemma