Snöflinga

Så liten och skör,
är snöflingan i frostens rör.
Vacker och vit,
så ren och fri från all strid.
Lätt i vinden den svävar stilla,
söker en plats, en väg att fylla.
Den landar på en björkens gren,
under natthimmel mörk och måne sen.
I månens sken den glittrar där,
en snöflinga som tänker och bär.
Var detta slutet på färden lång,
en gren på björken – min livets sång?
Vacker och vit,
så ren och fri från all strid är snöflingan i frostens rör.

Är detta nu dess slutliga mål,
eller bara en paus i tystnadens skål?
Den blickar ner, men ser ej jord,
blott skuggor som rör sig i gråa ord.
Kanske dess färd ej var rak och klar,
kanske vägen var tyst och snar.
Min egen stig går likaså,
ibland jag finner, ibland jag gå.
Den sluter ögonen, blir bara kvar,
ingen brådska, inga beslut den tar.
Om morgonen kommer med värme och ljus,
då smälter den bort i sina drömmars rus.