Norrskenets dans

En resa till Finland har stannat kvar särskilt starkt i mitt minne. Det var många år
sedan, barnen var små och vi åkte till mormor och morfar för att fira jul. Jag hade
så entusiastiskt berättat för barnen om ”en riktig vinter”, om pulkabackar,
skidutflykter, rosiga kinder och snöslott under stjärnhimlen. Jag var ju själv
uppvuxen med långa vintrar där isiga ögonfransar och värkande tår var en del av
vardagen.

Men den julen slog kölden till med full kraft. Termometern visade -30 i flera dagar.
Allt vi planerat fick ställas in och ersättas med inomhuslekar. Jag måste erkänna
att jag blev besviken, det var ju så mycket jag ville ge dem, visa dem, föra vidare.
Själv minns jag min barndoms raster och idrottslektioner där vi alltid var ute. Vi
åkte skidor, spelade ishockey och bandy. Gränsen för utomhusaktiviteter låg på –
20, och var det varmare än så, då var det bara att bita ihop och ge sig ut.

Långa skidspår, obligatoriska tävlingar och frusna fingrar. Jag önskar ibland att jag då
hade kunnat uppskatta naturens skönhet mer, men det var svårt när blodsmak i
munnen och isklumpar i vantarna tog all uppmärksamhet. Ändå, den där varma
saften i mål, den smakade bättre än något annat.

Här i södra Sverige är vintern något annat. Blöt, grå och flyktig. Snön kommer
ibland, men försvinner snabbt. Och ändå längtar jag efter norra vinterns tystnad.
Den där känslan av att vara helt i årstidernas våld. Att bara… anpassa sig. Ingen
klagade på vädret där jag växte upp, det var som det var.

Den julen smög isherren in och svepte sitt iskalla täcke över världen. Allt glittrade
i frost och stillhet. Bara att andas utomhus krävde ansträngning. Ögonfransar frös
ihop, hårstrån som stack ut under mössan blev till frusna trådar. Och mitt i allt
det, en förunderlig ro. Naturen sov. Och jag ville också vila där, i stillheten.

De sena kvällarna var vackrast. Månskenet, stjärnorna som glimmade och så
norrskenet. Färger som dansade över himlen, grönt, lila, gult. Som eldslågor
målade över snöklädda skogar och öppna fält. Vi stod där, jag och mina barn,
med andedräkten som dimma framför oss.

Visste du?
Det finska ordet revontulet (norrsken) kommer från en gammal folktro. Man
trodde att en magisk varelse tulikettu, eldräven svepte sin svans mot fjällens
sidor så att gnistor slog upp mot himlen. Där tändes norrskenet.

”Vissla, barn”, sa jag. ”Då dansar norrskenet.”
Det hade min mamma sagt till mig. Och det stämmer när man tror på det. Vi
visslade så gott vi kunde med våra frusna läppar. Och norrskenet svarade.

Just då, i den bitande kylan, fick jag ge mina barn en bit av Lapplands magi.
Norrskenets dans. Och det var värt varje fruset finger.