Där skuggorna vilar

Jag återvänder dit där skuggorna vilade.
Till Tornedalen, stilla i sin tystnad,
där Mellaån ännu rinner
som en tyst sång från min barndoms tid.

Där växte jag upp,
mellan skogen och ån,
i det kittlande gräset på ängen,
under sommarnätter så ljusa
där natten aldrig riktigt kom.

Jag sprang barfota,
marken värmd av solen bar mig lätt,
och inga bekymmer fanns
bara vinden som bar tankarna bort.

Åns vatten var kallt och klart,
det fick mig att stanna,
andas djupt
som om jag hörde mitt hjärta för allra första gången.

Farmors famn väntade i skuggorna vid verandan,
varm och stadig,
en plats där inget kunde gå förlorat.
Hon doftade sommar och bär,
hon var det jag kallade trygghet,
innan jag visste vad ordet betydde.

Jag är där igen,
i min barndoms tid,
då skuggorna höll sig undan,
smög sig inte ännu in i tankarna,
gömde sig inte mellan raderna.
Allt var öppet, klart, synligt
som dagg på grässtrået i gryningen,
precis innan den försvinner.

Allt var enkelt där.
Jag behövde inte veta vad som skulle komma,
det räckte att få finnas.
Och att solen lyste
även över det vi ännu inte förstod.

Där, i barndomens dal,
där skuggorna inte dolde utan vilade,
lärde jag mig att det förflutna inte alltid försvinner
det bara väntar,
i tystnaden bland björkarna.