Stjärnflickan – novell

När världen rasar, föds ändå nytt liv. På en gård där sorgen slagit rot efter att fadern aldrig återvänt från fronten, kämpar Alina för att hålla ihop det som hotar att gå sönder. Hennes barndom vän Elvi skriver från krigets skuggsida, där ”det luktar alltid blod” och där skratt blivit något sällsynt. Men mitt i allt föds en kalv, mörk och levande, med en vit stjärna i pannan. ”Stjärnflickan,” viskar Alina, och i det ögonblicket blir det möjligt att tro på något igen. En berättelse om vänskap, förlust och styrkan i det lilla som får oss att orka vidare.

Alina stirrade på sina händer, täckta av blod och smuts, och de skakade
okontrollerat. Hon flyttade blicken till lastbilarna som anlände utan uppehåll, en
oändlig ström som förde med sig sårade.
Det var juli. Solen brände obarmhärtigt, vilket gjorde det redan tunga arbetet
ännu mer kvävande. Männens rop, jämmer och snyftningar ekar fortfarande i
mina öron än idag.

”Men nu då…” mumlade Alina till kon Lemmikki, som hon försökte mjölka. Kons
smutsiga svans svepte rastlöst mot Alinas ansikte.
”Du är en bra ko, Lemmikki, även om du är lite ilsken,” pratade Alina med mjuk
röst och smekte djurets mjuka päls, samtidigt som hon lutade kinden mot dess
varma mage. ”Där sparkar den… Undrar om kalven blir lika envis som sin
mamma,” log hon milt.
Lemmikki vred på huvudet och svepte med svansen så att mjölkhinken nästan
välte. Alina skrattade och klämde fast den mellan sina ben. Det var en varm
majeftermiddag, och livet kändes för en stund lätt. Sommaren var på väg,
kvällar, vänner, skratt.
Men stunden bröts av ett rop.
”Alina! Alina!”
Lillebror Veikko sprang barfota över gården. Andfådd försökte han tala, men
orden fastnade i halsen.
”Vad är det nu?” frågade Alina, hjärtat redan oroligt. Hon såg något i Veikkos
ansikte som hon inte ville se.
”Pappa… pappa ska åka iväg,” fick pojken till slut fram.
”Vad?” Alina stod stilla. ”Vart?” Hon grep tag i sin brors arm och skakade honom.
”Säg det, Veikko!”
”Till fronten.”
Ordet skar genom luften som en kniv. Alina stelnade. Hon kunde inte andas,
stirrade bara på sin brors bleka ansikte.
”Kom!” Veikko tog sin syster i handen, och de sprang till husets trappa.
Pappa stod bland mamma och de tre småsyskonen, tystnaden tyngre än
någonsin tidigare.
”Alina,” sade pappa allvarligt. ”Du är redan tillräckligt gammal för att ta ansvar
för gården och hjälpa din mamma med allt.” Han kramade sin dotter länge, hårt.
”Pappa… du får inte åka,” viskade Alina förtvivlat.
”Jag kommer tillbaka. Oroa er inte.” Pappa försökte le, men i hans ögon fanns en
skugga som Alina aldrig tidigare sett.
Den svarta bilen svängde ut från gården och försvann bakom kröken. Pappa kom
aldrig tillbaka.
Tre dagar efter att pappa åkt, mitt under en regnig förmiddag, stod en ung soldat
vid dörren med mössan i handen. Han räckte mamma en vikt lapp där det stod
att pappa stupat och tackades för hans uppoffring för fosterlandet.
Mamma stoppade lappen i förklädesfickan och fortsatte räfsa.
”Så de tackar… Marskalken själv tackar…” mumlade hon. Plötsligt kastade hon
räfsan åt sidan, slog med knytnäven i väggen och skrek i gråt så att hjärtat brast.
”Förbannade helvete!”
Alina tog sina småsyskon till sovrummet, stängde dörren och satte sig på
sängkanten. Hon smekte deras hår och försökte viska något tröstande, även om
hon visste att inga ord kunde lindra smärtan.
”Var är pappa?” snyftade Liisa tyst.
”När kommer pappa hem?” frågade Aliisa med svag röst.
Alina bet ihop tänderna och drog de små flickorna tätt intill sig, höll dem i famnen
som om hon fruktade att livet skulle ta även dem. De grät alla tillsammans, tyst,
med brustna hjärtan.
”Pappa är nu hos änglarna, i himlen,” fick Alina fram, rösten darrade som i köld.
”Han ser på oss därifrån och vakar över oss.”
En stund var rummet fyllt av andetag, snyftningar och tårar. Men någonstans
inom Alina förändrades något, en gnista tändes. Vreden började växa. Inte som
raseri mot människor, utan som en vrede mot kriget, mot denna orättvisa. Varför
togs deras pappa? Varför måste barn ställa frågor utan riktiga svar?
Alina sade inget om vreden, men hon kände den. Den låg och pyrde inom henne,
gav henne styrka att hålla allt samman när världen försökte slita dem isär.
Sommaren blev inte som Alina hade hoppats. De kvällar hon drömt om, skratt
med vänner, sånger vid elden, hemliga samtal under stjärnorna, ersattes av
ändlöst arbete och trötthet som tyngde axlarna. Varje morgon började före
soluppgången, och i slutet av dagen föll Alina ner på sängen så utmattad att hon
inte ens orkade gråta.
Mamma hade blivit tyst. Hon utförde sitt arbete mekaniskt, men ibland märkte
Alina hur hon stod länge vid fönstret, blicken förlorad någonstans där den svarta
bilen aldrig hade kommit till gården. Syskonen höll sig nära varandra, som om de
fruktade att nästa som skulle försvinna var någon av dem.
Men mitt i all gråhet, som om världen ville påminna om livets fortsättning, hände
något vackert.
En tidig augustimorgon, när dimman fortfarande svävade över fälten och luften
var fuktig och sval, började Lemmikki bete sig oroligt. Alina kände det genast,
hon hade känt detta många gånger förut. Hon lämnade vattenhinkarna där de
stod och skyndade till ladugården. Där, i det varma dunklet, hade Lemmikki lagt
sig på halmen och andades tungt.
Alina satt tyst bredvid, smekte den bekanta pälsen och viskade uppmuntrande
ord. Och när solen steg över trädtopparna föddes en liten, mörk kalv, levande och
vild. Den reste sig på benen innan Alina ens hunnit rengöra den ordentligt, och
hoppade runt sin mamma som vårens första svala.
På dess panna fanns en stor, vit stjärna.
”Stjärnflickan,” viskade Alina och grät, men inte av sorg. Det var ren lättnad, en
tår av mirakel och nytt hopp. Den lilla kalven var något eget, något nytt, något
som ännu inte upplevt krig eller sorg.
Några dagar senare, när Stjärnflickan redan skuttade lekfullt på gräsmattan och
Lemmikki betraktade henne i ögonvrån. Alina var på potatisåkern och hämtade
potatis till middagen när hon hörde ett välbekant ljud från grusvägen.
Däcken rasslade mot gruset, och strax därpå hördes en ljus vissling.
”Alinaaa!”
Elvi.
Alina vände sig om och hann precis se sin vän bromsa häftigt och hoppa av
cykeln. Hennes kinder glödde och ögonen lyste, inte bara av cykelturen, utan av
något brinnande beslut.
”Vad i all världen gör du här?” skrattade Alina och torkade jordiga händer mot sitt
förkläde.
”Jag har nyheter!” sa Elvi, andfådd men full av iver. Hon lutade sig mot cykeln
och såg Alina rakt i ögonen.
”Jag ska gå med i Lottorna. I Lotta Svärd.”
Alinas leende stelnade genast. Hon stirrade på Elvi som om hon inte riktigt
förstod vad hon just sagt.
”Lottorna?” upprepade hon långsamt.
”Ja! De behöver oss, Alina. Det kommer sårade varje dag. Vi utbildas till att
arbeta på sjukhus, i kök, med sambands- och luftbevakningsuppgifter. Jag klarar
inte längre av att bara gå hemma, jag vill göra något som betyder något.”
Alina svalde. Hon visste inte vad hon skulle säga. Hennes bästa vän var på väg
bort, inte var som helst, utan mot kriget. På ett annat sätt än pappa, men ändå.
”Tänkte du ens berätta för mig?” frågade hon till slut.
”Jag tänkte… men jag var rädd att du skulle försöka stoppa mig,” sa Elvi mjukt.
”Men jag vet att du förstår. Om någon gör det, så är det du.”
De stod tysta en stund. Bara Stjärnflickans skuttande bröt tystnaden.
”Det där är en fin kalv,” sa Elvi och log. ”Stjärnflickan?”
Alina nickade, en vemodig värme i blicken. ”Hon föddes precis när jag behövde
hopp. Kanske är du nu någon annans hopp någonstans där ute.”
Elvi tog ett steg framåt och omfamnade sin vän.
”Jag ska skriva till dig, jag lovar.”
”Och jag skriver tillbaka,” svarade Alina tyst.
När Elvi cyklade iväg och försvann bort längs vägen, blev Alina stående vid
kanten av potatisåkern, med Stjärnflickan bredvid sig. Himlen var klar och blå,
men under den gick nu två flickor och ingen av dem var längre riktigt densamma.

Brev till Alina – 8 oktober 1941
Kära Alina,
Det känns som att det gått mer än bara några veckor sedan jag skrev sist, som
om jag levt ett helt nytt liv sedan dess. Tiden är annorlunda här. Dagarna rinner
in i varandra så att man inte längre vet vilken veckodag det är, och nätterna ger
ingen vila, trots att ögonen svider av trötthet.
Jag vet att man där hemma vill höra hopp, mod och tro, men jag orkar inte längre
skriva bara det vackra. Till dig kan jag berätta hur det verkligen är. Och du
förstår, utan att jag behöver förklara allt.
Här luktar det alltid blod. Och en stickande stank som jag inte ens kan namnge,
den kommer från sår, feber, svettindränkta kläder, död. Redan de första dagarna
lärde jag mig hur man håller ett huvud i sin hand utan att visa rädslan i sina
ögon. Hur man drar av fastbrända strumpor, trots att man vet att det bara finns
en halv fot kvar där under. Och hur man håller någons hand när han dör. Det
behövs inga ord, bara värme.
Ofta gråter pojkarna inte av smärta, utan av rädsla och för att deras mamma
inte är där. En ropade ”mamma” så länge att hans röst brast. Jag kommer aldrig
att glömma det. Inte heller hans ögon.
Ibland skriver jag brev åt dem, till deras mammor, fruar och fästmör. Jag har en
anteckningsbok där jag börjat skriva ner namn jag minns. Jag vet inte varför,
kanske för att inte glömma dem, så som världen kommer att göra.
Det jag är mest rädd för är att allt det här en dag bara blir siffror och årtal. Men
jag vill inte glömma. Jag vill minnas ansiktena, rösterna. Så att någon minns att
de var riktiga människor.
Jag har förändrats, Alina. Jag är inte längre samma flicka som skrattade åt dig i
potatislandet när du snubblade i jorden. Här är skratt sällsynt. Och när någon
skrattar låter det så främmande att man först blir rädd. Men ändå är det en skatt.
Jag hoppas fortfarande att jag får se dig igen. Och när den dagen kommer,
hoppas jag att något i mig fortfarande känns igen.
Ta väl hand om Stjärnflickan. Ge henne en klapp på pannan från mig. Och Alina,
berätta för mig hur du har det. Mitt i allt det här vill jag ändå höra hur livet
fortsätter där det fortfarande är lite mer helt.
Skriv snart.
Med saknad,
Elvi

Brev till Elvi – 22 oktober 1941
Kära Elvi,
jag har läst ditt brev om och om igen. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag
grät så mycket att jag knappt fick luft. Jag ville bara krama dig direkt. Jag visste
att ert arbete är tungt, men inte att det är så här svårt. Jag visste inte allt det du
ser och måste uthärda. Ingen borde behöva se så mycket död. Inte du, allra
minst.
Jag hoppas att du inte tappar bort dig själv där, även om du skrev att du inte
längre är samma flicka. För mig är du fortfarande du, trots att världen har
förändrat dig. Du skriver fortfarande, du minns namn, du håller fast vid det du
inte vill glömma. Det visar att ditt hjärta fortfarande är ditt eget.
Här hemma fortsätter allting, på sitt sätt. Mornarna är kalla och mörka, och till
och med inne ser man andedräkten. Arbetet tar aldrig slut, inte ens lite. Mamma
är trött, men gör allt som förr. Hon pratar inte mycket. Jag försöker hjälpa till med
allt, men ibland kommer stunder då jag inte orkar något annat än att gå till
ladugården och gråta mot Lemmikkis sida.
Stjärnflickan mår bra. Hon är så vild! Hon springer runt gården, sparkar och
hoppar, och Lemmikki blänger på henne som om hon vore det största besväret.
Men när jag ser stjärnan i hennes panna känns det alltid som om allt inte är
förlorat. Som om livet kan födas ändå, även när allt annat verkar gå sönder.
Liisa och Aliisa frågar efter dig. Liisa ville rita en teckning till dig, jag lade den
med i det här brevet. Aliisa sa att du nog sover under stjärnorna, och jag sa att
det mycket väl kan vara sant. Jag vet att du tittar på samma stjärnor ibland på
nätterna, kanske jag också gör det just då.
Jag klarar mig nog. Ditt brev gav mig styrka. Om du orkar mitt i allt det där, så
orkar jag här hemma. Jag lovar att skriva igen snart. Skriv du också, så fort du
kan.
Kom ihåg att äta och vila ibland, Elvi. Du kan inte bära hela världen på dina axlar
ensam.
Jag saknar dig så mycket.
Med dig i tankarna och i väntan,
Alina