Viddernas Ande Del 1

Innan månen hade fått sitt namn och stjärnbilderna sin form, härskade vargmor
över fjällets vidsträckta, orörda marker. Hon vandrade tillsammans med sin flock,
kände varje dal, varje stenig höjd och rörde sig där vinden blåste fri och snön
berättade gamla sagor.
När kvällens skymning föll kallade vargmor varsamt på sina valpar att komma ut
ur lyan. Tre små nosar kikade försiktigt fram, och deras näsborrar vibrerade när
den bitande frostluften smekte dem. Vargmor betraktade dem ömt och puffade
dem försiktigt framåt med sin nos.
”Se, mina små valpar”, viskade hon. ”Hela denna vida värld kommer att bli ert
hem.”
Valparna stirrade med sina runda ögon ut över det oändliga fjällandskapet som
bredde ut sig ända till horisonten. Himlen började tändas av de första stjärnorna
och en tunn månskära steg bakom ett molnslöja, som för att välkomna dem till
världen.
”Där uppe,” fortsatte vargmor med en vemodig men mild röst, ”glimmar våra
förfäder, de som lämnat denna värld. De vakar över oss från stjärnornas rike, var
och en på sin tid.”
Valparna lyfte sina blickar mot himlen och tittade stilla, ännu ovetande om hur
djupt deras band till allt där ovan skulle bli. En stund var de tysta, men snart tog
leklusten över. De började leka och tumla i den nyfallna snön.
Vargmor såg på dem med stolthet innan hon lyfte sitt huvud och ylade. Det var
ett budskap till världen: hennes ungar hade fötts, och deras röster skulle nu
förena sig med tidens eviga sång. Valparna stämde in, deras små röster ekade
över fjällets vida vidder och bar budskapet långt bortom snötäckta höjder.
Morgonen grydde sakta och de första solstrålarna fick snön att gnistra som
tusentals små ädelstenar. Vargmor vaknade tidigt och ledde sina små ut för att
möta dagen. Frostens kyla bet i deras pälsar, men valparna skuttade glatt fram,
ivriga att undersöka varje strå och varje svag doft som dolde sig under snön.
Vargmor gick före och lärde dem världens språk, hur snön avslöjar
förbipasserades spår, hur vinden för med sig budskap från fjärran, och hur örat
kan urskilja det svaga ljudet av en tass i skogens tystnad.
Men världen, i all sin skönhet, bar också på sina skuggor.
Under dagens lopp blev valparna ivriga och började utforska på egen hand.
Nattens snöfall hade suddat ut de gamla spåren, och snart märkte de inte längre
hur långt de kommit från sin mor. Till en början lekte de glatt, men långsamt
började omgivningen kännas främmande. Vinden sjöng på ett främmande språk
och varje träd och sten såg annorlunda ut.
De insåg att de hade gått vilse.
Tunga, försiktiga steg hördes i skogen. Ur snöns skuggor trädde en stor gestalt
fram, ett hungrigt lodjur med kyligt beslutsamma ögon. Valparna tryckte sig tätt
intill varandra, hjärtan bultande av rädsla, oförmögna att röra sig. De såg sig
omkring, och en liten, darrande ylande hördes mot skyn.
Lodjuret smög närmare, redo att kasta sig över de.
Men just då genljöd ett kraftfullt yl genom luften, vargmors röst, stark, varnande
och kärleksfull på samma gång. Innan lodjuret hann slå till, rusade hon fram,
pälsen rest och tänderna blottade. Hon ställde sig mellan sina ungar och faran,
och hennes morrande fick luften att darra. På hennes ansikte syntes gamla ärr
från tidigare strider, sår som påminde om kampen för hennes rätt att härska. Hon
var fostrad av norrskenet, en hona som skulle skydda sina ungar med sitt liv.
Lodjuret tvekade, vägde sina chanser, och drog sig till slut tillbaka, försvinnande
in bland skogens skuggor.
Vargmor vände sig mot sina valpar, slickade dem ömt och ledde dem tillbaka mot
den trygga lyan. De gick tätt intill varandra, varje steg bar en ny förståelse:
skönhet och fara existerade sida vid sida i denna värld.
När kvällen föll och stjärnorna åter tändes på himlen, talade vargmor stilla:
”Världen är vacker, men den är inte skapad för ensamma hjärtan. Tillsammans är
vi starkast.”
Våren närmade sig, och dag för dag kände vargmor att stunden nalkades, tiden
då hon måste föra sina valpar till flocken. Inte längre i skuggorna, utan öppet som
en del av det stora kretsloppet.
En morgon förde hon dem ner längs fjällets sluttningar till dalen där flocken
väntade. Snön hade börjat mjukna, och under isen kunde man ana bäckarnas
svaga sång. I luften låg löftet om en ny början.
Flocken stod samlad kring en gammal stencirkel. Varje varg på sin plats, starka
och visa, redo att möta de nya.
Vargmor trädde fram, valparna vid sin sida, darrande av förväntan. Flokens
ledarvarg, en stor grå hane, cirklade långsamt runt dem. Hans päls var grånad
och han haltade lätt på vänster framtass, men hans närvaro var odiskutabel.
Han granskade dem en efter en, doftade, godkände. Men när han kom till den
sista valpen stannade han. Hans blick dröjde sig kvar längre, och en tung, ordlös
stillhet lade sig över platsen.
Så, utan ett ord, tog ledaren ett steg tillbaka – en vördnadsfull gest som ingen
kunde missa.
Flockens äldsta varg, en silverpälsad hona, trädde fram. Hon lyfte sitt huvud mot
stjärnorna och talade med låg, vibrerande stämma:
”Den uråldriga blodslinjen kallar. I detta barn flyter Väktarens blod.”
En viskning drog genom flocken som en smekning av vinden. Väktarvargarna, de
som en gång förstått stjärnornas språk och jordens hjärtslag, hade lämnat denna
värld för hundratals år sedan. Kunde det verkligen vara sant?
Valpen, liten men ståndaktig, vek inte undan blicken. Den stod rak och stilla,
ännu ovetande om vilket ansvar som vilade på dess axlar. En tunn vit linje löpte
längs dess svans, en uråldrig märkning, endast buren av väktarnas ättlingar.
Den gamla honan höjde rösten och sade namnet som skulle bäras av sånger:
”Viddernas Ande.”
Flocken stämde in i ett kraftfullt yl, och lät namnet svepa upp mot stjärnorna.
Vargmor såg på sitt barn, och hennes hjärta fylldes av stolthet, och oro. Hon
visste att dess väg skulle bli lång och farofylld. Väktarnas blod var eftertraktat, för
det sades bära magiska krafter.
Och i nattens tystnad, medan svaga norrsken dansade på himlen, lyfte lilla
Viddernas Ande sin blick mot stjärnorna och viskade i sitt hjärta:
”Jag ska lära mig att höra. Jag ska lära mig att vandra. Och när tiden är inne, ska
jag leda.”